Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Meleagros från Gadara, en ehllenistisk kärlekspoet. Av Carl Theander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MELEAGROS FRÅN GADARA
Natt, du som skådat mig sömnlös längta till Heliodora,
gryende dag, du som ser, huru jag fråssar i gråt,
ömmar hon ännu en smula för mig och vid minnen från fordom
trycker sin glödande mun, ack, mot mitt kalla porträtt?
Har hon väl tårar till sällskap på lägret och tycker sig sluta
mig till sin barm med en kyss, dårad av gäckande dröm?
Eller hon säger sig älska en annan och leker med honom?
Hindra det, lampa, som fått henne av mig i din vård!
Till det mest gripande av hellensk gravpoesi höra de verser, i vilka han vid
He-liodoras nyss tillslutna grift ger sin smärta luft:
Tårarna tränga till dig genom mullen, min Heliodora,
ringa är gåvan och arm, älskaren än kan dig ge!
Tårar allena av bittraste sorg; på den dyrkade graven
rinner en smärtornas flod, minner min älskling om mig.
Kära, Meleagros ropar till dig, ja, han ropar, den arme:
— Vålnad på Acherons strand, lyss till hans maktlösa röst! —
»Var är min tjusande blomma? Ack, Hades har rövat den från mig,
rövat och sudlat i stoft sommarens härliga prakt!»
Dock, jag vill bedja dig, jord, livgiverska, tag henne varsamt,
som jag begråter, och slut henne i moderlig famn!
En vekare stämning än de föregående andas följande epigram, byggande på ett
även i äldre grekisk poesi ofta användt motiv, middagssiestan vid ljudet av syrsornas
musik; det erotiska temat träder här i bakgrunden för en stark känsla av naturens
höghet och ro:
Syrsa, som, drucken av nystänkt dagg, i den landtliga stillhet
gnisslar din eviga låt, flitige trädmusikant,
medan du filar mot solstekt kropp med de tandade benen,
som när en människohand knäpper ur strängen en ton —
fortsätt, spela din stämma för mig (Pan spelar den andra),
dikta en visa, som ej nymferna någonsin hört,
att jag i middagens kvalm, undslippande kärlekens plågor,
måtte bli vyssjad till ro under en skuggig platan.
239
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
