Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Meleagros från Gadara, en ehllenistisk kärlekspoet. Av Carl Theander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MELEAGROS FRÅN GADARA
Till och med när skalden håller till godo med att i enlighet med ett redan då
gängse föreställningssätt utrusta sin plågoande med båge och pilar, förstår han att
giva en ny pikant utformning åt motivet, såsom i följande epigram:
Dämpa den lidelse, Eros, jag hyser för Heliodora,
lyssna till diktarens bön, skänk honom frid i hans själ!
Ty vid din båge, som aldrig vill välja till offer en annan,
skickande ständigt mot mig vingade pilarnas svärm,
skulle du också mig döda, så kommer min gravskrift att ropa:
»Främling, här ligger en man, vilken av Eros blev dräpt.»
och i detta:
Nu är jag slagen till jord. Du grymmaste gudom, sätt foten
här på min nacke; din tyngd känner jag nogsamt, vid Zeus!
Flammande bågen, den känner jag också, fast hjärtat ej mera
låter sig stickas i brand, falnat till aska och kol.
Någon gång finna vi motiv från olika håll samarbetade till ett helt, såsom i ett
epigram över den förrymde och efterlyste Eros, där idylldiktaren Moschos synes ha
varit förebilden för de första versraderna. Liksom en husbonde söker fa reda på sin
bortlupne slav genom kungörande av hans yttre och inre signalement, få vi här höra
kärleksgudens. Slutet, där skalden passar på att säga en artighet åt Zenophila, utgör
däremot en välfunnen variation av ett annat tema, som kan spåras tillbaka
åtminstone till Sophokles:
Härmed förkunnas: I morse, helt nyss, vildbasaren Eros
flugit sin kos ur sin bädd. Hjälpen att ta honom fast!
Pojken är gråtmild, pratsjuk, yr, låter ej sig förbluffa,
skrattar helt näsvist åt allt, vingar och koger han bär.
Slyngelns föräldrar, dem känner ej jag; varken jord eller himmel,
ej heller havet har lust vara hans far eller mor.
Överallt avskyr man honom; så vaken nu över, go’ vänner,
att ingen människosjäl framdeles går i hans nät.
Vänta, jag ser honom lura längst in i Zenophilas öga;
bågskytt, hoppades du gömma dig obemärkt där?
16—Ord och Bild, 28:e årg.
24I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
