Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Tre moderna skånska målare. Tora Holmström, Svante Bergh och Emil Olsson. Av Hakon Hedemann-Gade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAKON HEDEMANN-GADE
min mor i svart. oljemålning
av emil olsson. Tillhör
konstnären Svante Bergh, Malmö.
Då bryter plötsligt något robust
germanskt fram i hans konst. Hela
färgskalan djupnar, »tonen» och de fina nyanserna
försvinna för att lämna plats för ett
kraftigt, kontrastrikt föredrag med emaljartade
effekter. Varifrån kommer så plötsligt denna
djupa, emaljglänsande färg, som man
beundrar exempelvis i bilden »Betupptagning»
ur dir. H. Gotthardts samling? Ja, hela
metamorfosen sammanhänger otvivelaktigt
med det tidigare kopierandet av Memling
och Cranach i Köpenhamn. Dessa nya,
germanska intryck ha först måst ligga och
gro hos honom i över ett halvår, innan
de kunnat göra sig gällande — men då
bryta de också fram med en nästan eruptiv
våldsamhet. Fullständigt analogt var ju
förhållandet med de franska påverkningarna.
Emil Olsson går därhemma i Skurup och
tittar på sin trädgård, på fälten och
människorna — och så plötsligt springer det
fram en ton, som han hort året förut i
ett främmande land . . .
Samtidigt med den nya, mustigare
färgstilen kommer också det skånska gemytet
till genombrott i Emil Olssons konst. Den
d:r E. Christenson tillhöriga bilden »Mår-
tensafton» (191 7) — en bondkvinna, firande
högtidsdagen med en enkel kopp kaffe
under Mårten Luthers porträtt — är saftig,
skånsk realism, en humor, som icke är
utvärtes utan som smält samman med hela
färgföredraget. Ljuset kommer i skrattande
blink, färgen slår knall på knall som
raketer med kulörta kulor. Detta leder
visserligen till ett dödande av valörkänslan,
som hos konstnären i fråga aldrig varit
starkt utvecklad, och ett par av dukarna
från senare tid ha något av barnets fröjd
vid en glimmande marknadskaramell. Men
roligt är detta föredrag, och det synes
mig, trots tendensen till brokighet, rymma
vissa konstnärliga värden, som måhända
icke förut tillvaratagits.
Emil Olsson har emellertid inte blivit
stående vid denna »emaljstil» med de
smältande, kattaktigt smidiga toucherna.
Enfaceporträttet av modern i svart mot blå
fond, överdådigt i karakteristiken och hela
den massiva färgeffekten, hör ännu hit;
men sedan få vi, under 191 B, bevittna en
ny omvandling med stark färguppdrivning
och närmande till expressionismen. Det är
tydligtvis intryck från van Gogh, som ligga
bakom dessa landskap av intensiv, hetsig
stämning. Skåne har med ens blivit ett
tropiskt land med pilar, som mest likna
palmer, och väldiga färger. I duken
»Gammal gård (åska)» är måhända konstnärens
patos något förvirrande, men färgen synes
mig, särskilt i vissa partier, verkligt
praktfull. Mera tveksam står jag inför den stora
duken »Potatisskalning» med sitt tämligen
ettriga, grön-gul-röda ackord. Den skånskt
flegmatiska kompositionen skildrar
emellertid drastiskt nog, t. ex. genom de båda
bondkvinnornas sätt att sitta.
Vad som skall följa på detta sista,
expressionistiska stadium, där valörerna sopats
över bord och paletten fått släppa till hela
sin rikedom av klangstarka, mustiga färger,
är ju inte så lätt att säga. Men en
målare, som går hemma bland genuina
Söder-slättsbor och blir »modern», är ingen
all-daglig företeelse, och Emil Olsson har
verkligen redan givit sådana löften, att man har
rätt till vissa förhoppningar. Till
temperamentet synes han mig närmast besläktad med
Johan Johansson — i motsats mot Svante
Bergh, som ju ibland utställt samman med
denne märklige representant för modernt
måleri i Skåne. Visserligen står Emil Ols-
258
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
