Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - John Forsell. Impromptu till hans avsked från operascenen. Av Ture Rangström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TURE RANGSTRÖM
TECKNING AV EINAR NERMAN. I 9 I O.
utländskt, sydländskt inflytande, som vi
igenfinna i några av våra karakteristiska
kulturepoker, Erik XIV:s renässans och
det gustavianska tidevarvet. Hans nordiska
krigarlynne gör honom till en ättling av
vikingar, barder och karoliner — den
säregna hettan i hans blod och klarheten i
hans tanke gör honom på samma gång till
trubadur och kondottiär. Det är genom
denna suveräna samklang av svenskt och
icke-svenskt som hans konst har fängslat,
kuvat och befruktat.
Den har som vi alla veta också vunnit
fiender. Dem om det. John Forsell har ägt
den store konstnärens gyllene förmåga att
även vara publikens antagonist. Den stora
konsten är ju egentligen alltid publikens
fiende — hur skulle den annars kunna lyfta
denna tröga massa! Men i den strid som
John Forsell här har fört, är det åter det
sydländska inslaget i hans natur som segrat.
Det är med en oefterhärmligt raljerande
och likväl uppriktig elegans och därbakom
en brinnande manlig hänförelse som han
frestat sina åhörare och sin enorma
popularitet med det ena musikaliska vågstycket
större än det andra. Det är också denna
höga stil-kraft som med hans insats bringat
en avsevärd del av ny, sträv och
publikfientlig tonkonst till stämma och anklang i
landet. Som romanssångare har han gått
från bravuren till klarheten, från
klarheten till innerligheten, men en innerlighet
utan lyriska krämpor och en intimitet utan
avslöjanden. En droppe koketterande
sentimentalitet då och då, en klatsch av
spelande groteskt humör emellanåt och en
liten dosis gycklande teatraliskt pedanteri —
å la bonne heure, ni vill så ha det! Men
därbredvid: en friskhet, kunglig och levande
som nordens hav och skogar, en
uppriktighet så kärv som granens strävaste bark
och en ömsinthet som ljungens spädaste
klocka — vad vill ni mer! Vill ni ha
trubadurens bitterljuva älskogskuttrande —
Sérènade å Ninon — eller lyssnar ni hellre
till den manligt tunga ödessmärtan i Hvil
over Verden, du dybe Fred! ... Ni har
dock hört dem båda, som de skola höras,
och ni reser i ert minne en varaktigare vård
över den sångare, som tolkat dessa poler av
lyrisk känsla och alla de oändligt skiftande
284
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
