Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Verner von Heidenstam. Till sextioårsdagen den 6 juli. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLLE HOLMBERG
frågar Karl XII i ord som f. ö. erinra
om den långt senare, resignerade kritiken
av fosterlandsbegreppet i dikten Nomader:
»En tillfällighet, en vidsträckt
jordegendom med fästningar vid utgårdarna!
Mäklande och slagsmål flytta gränserna. ..
Herren Gud kan så beställa att man en
gång föga spörjer efter staterna, men dess
mer efter de enskilda människorna.» —
»Det personliga är inom historien det
förnämsta», hette det på samma sätt
redan i Modern barbarism 1894. Men
vad är det personliga? Är det vad en
människa har gemensamt med andra,
således det moraliska sinnelaget? Är det
inte snarare det egenartade som skiljer
en person från alla andra, snillet t. ex.,
eller hjältekraften?
Den moderna individualismens store
profet är Nietzsche. Heidenstam nämner
honom endast på få ställen och aldrig
utan reservationer. I Proletärfilosofiens
förfall kallar han honom dock »det
grannaste förebudet om en ny lösen»,
men betackar sig för vitsigheten och
»den gruvliga truten». Åtskilligt i
Heidenstams produktion från det andra
skedet, Karolinerna och några av dikterna,
kan man dock inte läsa utan att
påminnas om Nietzsche. Hans tänkesätt
lågo i själva verket under hela 90-talets
bildning på samma sätt som Darwin och
Spencer under 80-talets, på samma sätt
som den nya »humanitetsreligionens»
förkunnelse under mycket av våra dagars.
Redan den käcka tidspolemiken i
Heidenstams tidigaste verk har spridda drag
av nietzscheanism. Hänvisningen på
grekerna som skönhetsmönster, föraktet för
nutidens pessimism och forskaranda och
för dem som i ett kristligt-religiöst
hinsides sökt sina ideal, ringaktningen av
kvinnan, ja, själva den symbolistiska
formen i Hans Alienus och det rytmiskt
klangfulla, bildrika språket erinra om
Nietzsche. Men likheten blir väsentligare
under 90-talets senare hälft.
Överensstämmelsen ligger inte blott däri, att
Heidenstam liksom Nietzsche förhärligar
den ensamme starke utan också däri,
att denne nått sin storhet genom hård
självtuktan och däri, att hans beprisande
är helt irrationellt. I paradoxalt förakt
för all logik och utilism har Heidenstam
skapat sin Karl XII. Hans skildring är
i sina detaljer så långt ifrån en
skönmålning, att Karl Xll-beundrarna av gamla
stammen uppfattade boken som en
regelrätt pamflett, men konklusionen är kärlek
till och beundran trots allt för
hjältegestalten. Zarathustrafiguren är
visserligen inte i samma mening irrationell,
men också han får mätas med andra
mått än »sanningens» och »verklighetens».
Likheterna mellan Nietzsche och
Heidenstam stråla samman i en punkt:
beundran för kriget. I kriget uppstår den
stora människan, utvecklas genom sträng
självövervinnelse och framter en storhet,
som det inte i första rummet hör
förnuftet till att uppskatta. Programmet
är fjärran från Kant, pacifismens nyktre
logiker.
I de första kapitlen av Karolinerna
låter Heidenstam sin hjälte i korthet
repetera Hans Alienus’ utveckling. Också
Karl prövar livsnjutningen och finner dess
bullrande tomhet, men istället för att i
hopplöst trots bejaka den som Hans
Alienus vänder han sig strax till något
annat. Repetitionen är endast en kort
maskerad, vi veta på förhand, att
Heidenstam inte skall stanna vid den. Heliga
Birgittas pilgrimsfärd har han på samma
sätt börjat i den stränga livssyn, som
utmärker Karolinerna, men kanske utan
att själv veta av, att den skulle sluta
helt annorlunda, i en mild fridsstämning,
den som är den tredje periodens signum
i Heidenstams dikt.
För att bestämma karaktären av detta
sista skede skulle rationalisten fråga sig:
292
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
