Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Till Hjalmar Södermergs femtioårsdag. Av Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skeptiska tanke och hans förfrusna viljeliv
har mycket av ett släkte fått kött och
blod — det släkte som följde på
åttiotalets glada kolartro och robusta
världsförbättrareiver, så uppfyllda av friska
illusioner och handlingslust. Martin Birck
lever i en förtunnad luft och på ett
förtunnat blod. Han blir ett fragment som
roar sig med att bevisa, att den
»levnadskonst», åt vilken han ägnat sig
därför att han inte kan annat, ändå är
den enda som i grunden verkar minst
fragmentarisk. Tidigt på det klara med
sig själv och sin plats i livet, gör han
inte ett försök att komma över sin cirkel.
Han nöjer sig med smulor. Han slår
sig till ro i sin determinism. Och dock
kan man inte kalla hans tillvaro tom,
ty den lyses upp av både tankar,
vänskap och kärlek. Den är fattig utåt,
men rik nog inåt. Martin Bircks
ungdom är boken om en ungdom som saknar
expansionsmöjligheter, därför att den
saknar starkare illusioner, men över vilken
heller aldrig ålderdomen skall falla så
plötsligt och tungt som över
kraftnaturerna, när kraftkällan sinar. Den kyliga
livsåder, ur vilken detta anemiska
stockholmsbarn druckit, kan bevara, om den
inte kan fruktbargöra.
En av de mest levande bifigurer
Söderberg gjort finns i denna bok: det
är porträttet av fadern, oförglömligt i sina
diskreta färger och sin fina profil. För
övrigt återfår man den utsökta
huvudstadsskildringen, och de små kapitlen om
barndomen på det gamla Ladugårdslandets
idylliska tomter äro prosadikter utan
vank och lyte. Minnets poesi har
förgyllt dem. Men allt kulminerar i de
sista sidornas stora ton. Jag har aldrig
kunnat läsa detta underbara slutackord
med de två ensamma människorna i
månskenet utan att känna samma
frossbrytningar som de själva. Vinternattens
frusna ödslighet med allting dränkt
i dimhavet det är Martin Bircks
landskap — liksom den oroliga aprildagen
»med hasvblå himmel och stora seglande
molnflockar» är Förvillelsers och den
tunga rötmånadshettan med dammtöcknet
över staden ger stämningsanslaget åt
Doktor Glas.
Söderbergs artistiska säkerhet har
kanske aldrig visat sig ofelbarare än i det
sistnämnda, så omdebatterade verket.
Stilen i Martin Bircks ungdom kan, trots eller
kanske just genom sin konstfulla rytmik,
verka preciös; i Doktor Glas når den
fulländningen. Aldrig har författaren varit
orubbligare på handen än här, pennan
förs som en operationskniv, men aldrig
har heller denna kniv skurit i så mycket
dödkött. Varför griper inte boken trots
det djärva greppet? Varför blir man inte
uppskakad av den, trots det uppskakande
ämnet? Varför måste man reagera och
värja sig inför den gode doktorns
dagboksbikt om sitt livs dåd? Därför att
hjälten inte reagerar själv, därför att
det fattas något av livets puls och
livets desperation, därför att boken inte
är en bok om en människa utan om ett
problem, därför att den är ett
tankeexperiment, som smakar polemik mera än dikt
och preparat mera än ande och blod. Här
ligger svalget mellan Doktor Glas och
Raskolmkov. Berättelsen faller på ett
antingen — eller. Antingen är doktor
Glas abnorm, och då borde historiens
karaktär av psykopatiskt fall ha
tydligare framhävts, eller också är det
författarens mening att låta honom bära
ansvaret för sin handling, och i sådant
fall skulle han gå sönder efteråt, men
det gör han inte, eller läsaren får i alla
händelser inte bevittna det. Han är
ungefär likadan före och efter mordet.
Det är i den psykologiska trovärdigheten
det brister, ty ensamt dialektik förslår
inte. Grau, theurer Freund, ist alle
Theorie. Över denna skildring, Hjalmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
