Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Harald Brising. Av John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN LANDQUIST
sing går grundligt till verket: han
presenterar i en stor rundmålning
den antika konstvärld, som vid denna
tid fanns att se i Rom, de
konståskådningar, som då i böcker och
diskussioner gjorde sig gällande, de antika och
italienska konstverk, som eleverna i
första hand hade att kopiera, de lärare
och kamrater, som omgåvo Sergel.
Antiken var på modet i Rom, men
ingen av Sergels samtida ägde förmåga
att avgjort befria sig från barockens
och rokokons välde. Sergel ensam
fattade djupt och helt den paroll han
formulerat, ehuru till innebörden ej
uppfunnit: att följa naturen enligt de gamles
grundsats. Han hade den födde
skulptörens passion för människokroppens
skönhet, vilken drev honom till ett
grundligt och outtröttligt studium av
den levande människokroppen såväl som
av de antika mästerverken. Men
hemligheten i hans framgång låg innerst
däri att han själv hade en ursprunglig
och stark fond av natur att
konstnärligt gestalta: han förstod att ur sig själv
besjäla antiken, och därmed nådde han
genom antikens skola vidare fram till
en originalitet som ingen annan av
nov-antikens konstnärer.
Brising åskådliggör denna process i
sin skildring av »Faunens»
förutsättningar och egenart. Han uppvisar hur
Faunen i Sergels produktion äger sina
förebud i några delvis hittills
ouppmärksammade reliefer, föreställande satyrer
och nymfer, vilka stå på gränsen mellan
fransk och antik stil, och att sålunda
också rokokon har sin del i Faunens
tillblivelse. Men i den oöverträffade
behandlingen av muskelpartierna har
Faunen sin konsthistoriska förutsättning
i den hellenistiska antikens skulpturverk;
Brising påpekar att man inte, såsom
tämligen förgäves gjorts, behöver söka
förebilder i liggande Fauner; Sergel
kunde lära av muskelbehandlingen i
verk som Laokoon, vars »vidunderligt
uttrycksfulla fötter» Brising framhåller
i detta sammanhang. Sergel har enligt
Brising ingalunda efterhärmat någon
staty: han har tagit lärdomar, där han
kunnat finna dem, men själv skapat
något nytt: »Det var på intuitionens
och känslans väg som Sergel trängt så
djupt in i antikens föreställningsvärld.
Hans känsla var överflödande, därför
har han också skapat ett överflödande
konstverk.»
Särskild uppmärksamhet förtjänar
Brisings kritik av några av Julius
Langes tolkningar av Sergels yppersta
verk. Så hade denna stora auktoritet
anmärkt som oriktigt att Amors vingar
i gruppen Amor och Psyche icke äro
höjda, eftersom hans ställning skulle
föreställa ett uppflygande. Brisings
uppfattning, som utför att ställningen
återger det sista ögonblicket på jorden,
då fotsulan ännu är tryckt mot marken,
och att, då så är förhållandet, tvärtom
vingarnas höjning skulle ge en ologisk
bild, synes till alla delar riktig; och
hans tolkning i sin helhet återställer
eller förklarar för vår blick gruppens
naturliga behag. Ännu mer
ovidkommande äro Langes anmärkningar mot
Axel Oxenstjerna och Klio: att
historiens gudinna borde haft vingar, och
att man icke förstår hur hon kommit
upp på sockeln samt att Oxenstjerna
intar en väl överlägsen ställning till
gudinnan liksom en far till sin dotter som
sekreterare, då det efter antik tanke bort
vara »Musen der som et guddommeligt
Væsen underviste den dødelige Månd».
Brising svarar roande och träffande
härpå, att hon kommit från himlen som
Dannebrog, men att om hon stått, gått
eller flugit kan vara likgiltigt, och att
om Oxenstjerna närmar sig henne icke
»i devot vördnad utan med stor förtro-
348
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
