Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Harald Brising. Av John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARALD BRISING
Grekland. Det belyser hur han behöll
sina greker i minne, att han begagnade
tillfället att i detta sammanhang bringa
dem i åtanke.
De sista åren syntes Brising sällan
i pressen; han ägnade sig åt
universitetsföreläsningar och sina Sergelstudier.
Dock uppträdde han 1916 i Sv. Dagbl.
(23 febr., 25 febr., 19 maj) och i
Dagens Nyheter som en av de mest
energiska motståndarna till utförande av
Carl Larssons Midvinterblot som
freskomålning i Nationalmuseum. Kort efter
Brisings första artiklar i ämnet avsade
sig Carl Larsson i skrivelse av 1 mars
1916 till chefen för
ecklesiastikdepartementet arbetets utförande med anledning
av att hans förslag »i landets och
synnerligen i huvudstadens press rönt ett
motstånd, som väl kan betecknas som
rabiat» och som det nu blivit honom
»för svårt och tungt att bravera».
Striden uppflammade på nytt i maj samma
år, sedan några anmodade auktoriteter,
Liljefors, Kronberg, professor
Strzygow-ski avgivit utlåtanden till förmån för Carl
Larssons målning. Museets enhälliga
mening om dess olämplighet för platsen
behöll emellertid segern.
Sverige förlorar i Harald Brising mer
än en framstående konsthistoriker. Det
miste en kulturpersonlighet av en
ovanligt utpräglad och enhetlig stil. Det
är en svår förlust att han icke hann att
utveckla det kulturideal han företrädde
i den omfattning hans anläggning lovade.
Men sådant det föreligger i hans litterära
verk och i minnet av hans personlighet,
är det dock tillräckligt utformat och
betydande för att förtjäna en särskild
uppmärksamhet.
Redan tidigt, i tjuguårsåldern, medan
hans jämnåriga ännu sökte sina
ledstjärnor, var Brising medveten om den
kultur han älskade, visste han sin bana
och visade hans personlighet den stil
han skulle alltmer besjäla.
Han företrädde en särskilt ren typ av
klassisk humanism. Kanske man vid
detta begrepp tänker främst på den
filologiske humanisten, den lärde och
skeptiske världsbetraktaren, en Erasmus eller
en Renan. Brising värderade också denna
humanism, men den var honom ej
tillräcklig. Hans egen var mera hellensk
och mera ungdomlig. Det konsthistoriska
studiet hade givit den sin egna form och
sin egna syn. Det är betecknande när
han i uppsatsen Form och tanke säger:
»Synen, hörseln och känseln äro
kunskapskällor såväl som språket och hava
dessutom fördelen att mer direkt giva
upplysning om sitt föremål. Särskilt
när det gäller studiet av gångna tider
borde man fästa större vikt vid de
ovärderliga tjänster som synsinnet kan göra
oss, och vid sidan av den politiska eller
litterära historien borde alltid stå
konsthistorien». Skulpturens historia var
enligt hans uppfattning en ej oviktig del
av människans historia; den stigande
eller sjunkande förmågan att gestalta
och värdera människokroppen gav för
honom en av de kurvor, som visa en
kulturs stigning eller förfall. Hans
humanism var byggd på den fasta grunden
av antik estetisk uppfattning och lånade
därav grundlinjen av sin hållning.
Den antika skulpturen hade sitt
ursprung i den gymnastiska tävlan: atletiken
hade lärt grekerna först av alla folk den
nakna människokroppens skönhet, och
Feidias’, Polykleitos’ och Praxiteles’ ideala
konst är den grekiska gymnastikens
världshistoriska produkt. Det kan
anföras som ett karakteristiskt tecken på
hur antik Brisings estetiska syn var,
att han uppskattade cirkus, som gav
honom mer konstnärligt utbyte än i regel
en teaterföreställning. I ett
ungdomsbrev från Lille, 24 sept. 1904, skriver
351
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
