Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Harald Brising. Av John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN LANDQUIST
Sverige, hade han invändningar att göra
mot denna den franska klassicitetens
nutida representant; och han föredrog
Voltaire. Han skriver i ett brev från
Paris 25 febr. 1905 efter läsning av
Sur la pierre blanche dessa betecknande
reflexioner:
Jag börjar att få vissa anmärkningar att
göra, även mot mina gamla favoriter. Anatole
France’s sista bok var för mig en
missräkning. När man själv suttit på den vita stenen,
låter man icke avspisa sig med kåserier. Man
gillar icke längre någon arkeologisk-filosofisk
ragout, som varken är arkeologi eller filosofi.
Jag älskar den Anatole France som har skrivit
Drottning Gåsfot, men icke den som vill göra
vetenskapen till dilettantism.
För min egen del har jag återgått till
Voltaire. Jag läser varje kväll något av honom
innan jag går och lägger mig, och efter denna
aftonbön sover jag med godt samvete. Jag
skattar Voltaire även som filosof, ehuru han
förskonar mig från metafysiken. Han är
förnuftet personifierat, och jag önskar mig intet
bättre. Han kommer aldrig med några fula
fraser som tyskarna, utan är klar som solen.
Jag vågar till och med påstå att han är djup,
åtminstone djupare än Anatole France.
Luften här i Paris är så hälsosam för
hjärnan, man överskattar varken sig själv eller den
övriga tillvaron. Man blir snusförnuftig och
nykter som en fransk småborgare, och man
blir misstrogen mot allt, som icke är
franskt-Dock är jag tyvärr allt för mycket german
för att någonsin kunna fullt gå upp i franskt
åskådningssätt. Jag säger tyvärr, emedan jag
anser det senare giva den största
tillfredsställelsen. »Alle Beschränkung beglückt.»
Harald Brising fick två hemland:
Italien och Sverige. Antagligen har livet
ingenstädes beredt honom en så ogrumlad
glädje som under hans långa vistelser i
Rom. Men han var en för trofast, ja,
man kan säga alltför klassisk natur, för
att han skulle känna den morosa
stämning, visa detta germanska missnöje mot
sitt fattiga fädernesland som en annan
klassicitetens svenske dyrkare, den av
honom ovan nämnde Ehrensvärd. Han
skriver i en anteckning efter en längre
utomlandsvistelse: »Det är märkvärdigt
hur man trots allt är fastvuxen vid
torvan, hur man kan drivas omkring
bland främmande människor, tala olika
språk, skifta hamn och mask, men alltid
måste åter till ett bestämt land, en viss
plats, för att känna hur man verkligen
är sig själv och tänka: detta är mitt,
här är min rätta jordmån». Det var
snarast med en viss mild humor denne
den klassiska söderns älskare kunde utlåta
sig om sitt fosterlands och dess folks
egen-domligheter. Så skriver han från
västkusten sommaren 1909 dessa rader i ett
av sina vackra och glada brev; just
jämförelsen med Ehrensvärd, vartill de inbjuda,
framhäver deras Brisingska karaktär:
Mitt fönster vetter åt havet, som en smula
liknar det Aegeiska, d. v. s. bergen påminna
om Attikas kust. Men färgen på vattnet är
gråare och tristare. Inte nog blått. Det
nordiska havet saknar karaktär, utom då det
är ilsket. Precis som den nordiska människan.
Här kan man i alla fall vistas och trivas
en tid. Platsen har en viss anjoviskultur som
verkar äkta.
Harald Brising var en livets älskare.
Hans vetenskapliga arbete var själv ett
uttryck för hans kärlek till livet. Den
estetiska kultur, varmed han fyllde sitt
sinne under ungdomens studieår, gjorde
honom icke till en övermätt eller
affekterad estetiker; och icke heller rymde
han som forskare till de vetenskapliga
bisakerna. Han vilade icke förrän han
nått det friska livets kastaliska källa,
som gömmer sig i det äkta konstverket.
Att han valde den stränga och icke
lättillgängliga antiken till föremålet för
sitt vetenskapliga arbete, visar adeln av
hans estetiska förnimmande.
Livet hade besvarat hans
högsinnade dyrkan. Då jag sista gången såg
Harald Brising i hans hem, föreföll det
mig som om tiden ej nändes röra den
asyl för mänsklig lycka, som här byggts.
Här värnades livets milda och ungdom-
354
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
