Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Karl Alfred Melin. Vid graven på Österhaningen kyrkogård den 11 juli. Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är dess klara, muntra röst
i skämten, som han diktat.
Det är dess vemodsfyllda bröst,
utur vars djup han biktat.
Det är dess ljuva versmusik
som i hans visa smeker,
det är dess minnens romantik
som i hans sägner leker.
Dess skära ton med mjukt
behag
hans luta klinga låter. —
Nu, hembygd, stoftet emottag!
Din sångare vändt åter.
Hur skönt att sjunka i din famn!
Godt är det rum den giver.
Med korset tecknat vid sitt namn
med dig förent han bliver.
Men dikten svävar, ljus och skär,
som ton, som doft i natten,
ett sakta sus kring Sörmlands skär,
en fläkt på stilla vatten.
RUBEN G.SON BERG.
KARL ALFRED MELIN
VID GRAVEN PÅ ÖSTERHANINGE KYRKOGÅRD
DEN 11 JULI
Den våg, som sköljer
Sörmlands skär,
slår rytmiskt mot dess hällar.
Melodiskt susar tallen här
i ljumma julikvällar.
Den tallens sus, den vågens slag
sjöng in sig i hans sinne
och vart från solig barndomsdag
hans bästa sommarminne.
Vår hembygd med sin skär
och våg
höll honom troget fången.
Den gav sin stämning åt hans håg
och gav sin själ åt sången.
Det är dess ljusa skärgårdsfolk,
det duktiga och lätta,
vars dag och dåd som infödd tolk
han visste att berätta.
356
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
