Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Till Dora Stocks porträtt. Av Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL WÅHLIN
Hela denna attityd har ingenting
gemensamt med den man eljest känner
från 1700-talets konstnärers självporträtt
— man behöver blott erinra sig hur
Vivien i sin allongeperuk kråmar sig
som en tupp framför staffliet och med
en utsökt affektation närmar penseln till
duken, eller hur vår egen förträfflige
Roslin i dubbelporträttet av sig själv och
hustrun med en alltför inbjudande gest
och ett alltför inställsamt leende tager
hela världen till vittne på förträffligheten
av madame Suzannes måleri. Prägeln i
Graffs självporträtt av en borgerligt
oberoende tillvaro, tryggad mot alla
fåfängans och servilitetens frestelser,
öppnar blicken mot ett nytt tidevarv med
en helt förändrad social ställning för den
utövande konstnären.
Detta intryck av konstnärens nya
orientering i samhället förstärkes, när
man lär känna föremålen för Graffs
pensel. Den närmast föregående perioden,
i Tyskland representerad i främsta
rummet av fransmannen Pesne, förekommer
oss som en olymp av furstar och hovfolk
i siden och purpur, hermelin och
blänkande harnesk och med nådiga småleenden
i distingerade ansikten, i vilka
bekymmer och livserfarenhet aldrig plöjt några
veck. Med Graff inträder borgerligheten
och tar sin plats med en viss självklar
trygghet, som har överraskande litet av
manifest och program. Naturligtvis äga
flertalet av modellerna till hans 1,240
porträttmålningar ej ens till namnet
något intresse för vår tid, ja flertalet av
dem betydde väl som personligheter icke
mycket ens i sin samtid, men bland dem
finna vi dock, när vi gå igenom den
långa raden, det tyska samhällets
yppersta personligheter inom andens värld
sådana som Gellert, • Lessing, Schiller,
Ernesti, Henriette Hertz m. fl. Aven
den unga och sköna dam, vars bild här
återgives, tillhörde genom sin släkt en
krets, som än i dag är föremål för vår
livliga uppmärksamhet.
Man är van att finna Graff såsom
de allvarliga, reflekterande männens
porträtter. Här överraskar han oss genom
att ställa oss inför en kvinna, vars sinne
är fyllt av ett solsken och en lycka,
som givit åt detta verk en livligare
rytm och en starkare expansion än man
är van att möta i hans eljest lugnt
mediterande konst. Det är något av
rokokons snäcklinje i gestaltens mjuka
vridning, frän huvudets lätta lutning mot
axeln till vänstra handens omedvetna
rörelse, som tyckes uppfånga ett
telepa-tiskt meddelande. Men vi stå inför
något själsligt nytt. Det leende som
ge-nomdallrar hela hennes anlete är något
helt annat än den konventionella
sällskapsminen hos rokokons pudrade och
sminkade skönheter. Det har föga med
det närvarande att göra, det är minne
och aning, dröm och uppfyllelse däri.
Denna unga skönhet med de fritt
svallande lockarna, som tyckas hava sprängt
frisyrens band, kunde vara romantikens
musa, med högra handen redan fattande
pennan för att fånga de befriade
tankarna på deras flykt bort i den oändliga
rymden.
Dora Stock — detta är den skönas
namn — var verkligen, om också icke själv
en av muserna, så dock en musernas
älskling. Hon var syster till Minna Körner,
skalden Theodor Körners hustru, och med
sitt livliga och intagande väsen, varom
porträttet ger en föreställning, var hon
en sannskyldig solstråle i det gästfria
Körnerska hemmet, där hon hade den
lyckan att göra bekantskap med sin tids
ryktbaraste och rikast begåvade
personligheter sådana som Goethe, Schiller,
Mozart, Graff m. fl. Hon målade med
talang och var djupt musikalisk. Det
roade Mozart att fantisera för henne
på clavecinen, och en del av Don Juans
368
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
