Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
värr ha vi ännu ej fått besök av engelska
skådespelare, men många av de allra
främsta italienska, Eleonora Duse t. o. m.
med sällskap, ha under de sista decennierna
visat oss sin konst och gett oss en fläkt
av de olika ländernas kultur samt hedrat
oss genom att företaga den relativt
besvärliga resan.
Det var således med tacksamhet vi
hörde, att en fransk trupp skulle spela på
Dramatiska teatern under denna
teatersäsongs sista dagar. Vår politiska neutralitet
hindrar, så vidt jag vet, inga svenskar att
också nu ge sin alldeles särskilda hyllning
åt fransk bildande konst, den främsta i
världen under de senaste två århundradena,
och att alldeles speciellt glädja sig åt den
franska sceniska kulturen, för att na ej tala
om det franska språket, i mångas och min
tanke det vackraste talspråk som finnes.
Den franska truppen kom, sågs, hördes
föga eller intet och segrade ej.
Le service d’Etudes du Ministère de
1’Instruction Publique et des Beaux Arts
hade fastställt en repertoar, som skulle visa
den skandinaviska publiken, att man ej är
så lättsinnig i Frankrike som det tros i
utlandet och att det finnes allvarliga och
djupa moderna teaterpjäser också i Paris.
Då jag såg det mesta vad man här hade
utvalt för att visa oss Frankrikes nya
scenkonst, fick jag emellertid den hemska känslan
att liksom England både ville och lyckades
svälta ut centralmakterna, så ville
Frankrike straffa les sales neutres, som det heter,
genom att tråka ut dem.
Det har funnits tider, då det moderna
och det ledsamma ha varit ganska identiska
begrepp. Det gällde mycket av den
sceniska konsten i Tyskland under 1700-talets
senare del. Det finnes tider med svagare
genialitet på ett visst område, som
efterträda tider med starkare begåvning på
samma område. Frankrike, som under
kriget utvecklat en beundransvärd kraft,
har, så förefaller det mig, en modern
dramatik, som ej står i nivå med dess
militära styrka och som tycktes mig vara
ganska ofransk. Jag vet mycket väl att
både Calvin och Anatole France äro äkta
franska typer, och jag förstår utmärkt att
ett stort, högintelligent folk ej vill bli
uteslutande prisat för sina nattrestauranter
och kvickheter, men för min del lider jag,
då jag på fransk teater hör det kvasifiloso-
Fot, F. Flodin,
RUNE CARLSTEN SOM
RESS-MAN I BALKONGEN.
fiska svamlet och det falska djupsinnet,
som det finns godt om både i svensk och
tysk dramatik, men som sannerligen icke
bör vara en fransk exportvara. Man blir
fylld av en inre munterhet — och det är ju
alltid bra — då man tänker på hur höga
vederbörande i Frankrike torde ha
reson-nerat om vilka stycken som voro nog
brumeusa för oss dimmiga hyperboreer.
En viss sorts mässande replikföring med
oäkta patos är dålig fransk teaterstil, och
den fingo vi mycket av denna gång. Jag
vill försöka att vara rättvis, och kanske
har jag varit med om några lika tråkiga
teaterkvällar förut, men jag har aldrig i
följd gäspat så opassande på teatern under
en hel vecka med så få avbrott. Jag vet
ej hur mycket sinne för medlidande som
fransmän ha nu för tiden, men om de ej
alldeles övergivit sina gamla goda
traditioner, så borde de tycka synd om den
som har riktigt tråkigt. Tråkigheten är,
som jag trodde, det enda en riktig fransman
är rädd för. Fransmännen borde ej
anstränga sig med att tillägna sig den
flosku-lösa tråkigheten, de lyckas bättre än jag
389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
