Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
DEKORATION AV ANDRÉ DÉRAIN TILL L’ANNONCE
FAITE Å MARIE.
får synen tillbaka», yttrade den unga
flickan redan i första akten. Det blinda
paret spelades mycket förtjänstfullt av M.
Bender och mlle Sodiane. Den förre fick
fram den till det yttre dämpade och till
det inre med intensivt andligt liv levande.
Han var verkligen blind, så bra som det
kan spelas, och varje detalj var noga
genomarbetad. Den senare hjälpte oss med sin
vackra röst och sin naturlighet över mycket
av styckets omöjlighet. Moderniteten skulle
ytterligare understrykas av dekorationer i
nyaste stil efter skizzer av den kände
konstnären Othon Friesz. Solen såg ut att
ha blödt näsblod. Träden vredo sig i
smärta, kort sagt landskapet hade ett
utseende som gjorde att man befarade, att
den blinde Bernard skulle mist förståndet,
om han återfått sin syn.
En allvarlig anmärkning kan jag ej
undvika. I tredje akten, då Blanche och
Bernard äro ute och gå i åskvädret i sin
expressionistiska park, råka de på en
kvinnostaty. »Je 1’ai souvent touchée», säger
Bernard. Denna staty är utförd i »gammal»
stil med bröst o. s. v. på sin vanliga plats.
Ar detta alldeles stilriktigt? Borde ej en
bild av Archipenko eller någon annan, en
de allra genialaste, som sätta fast skinn-
bitar och hårtussar här och var på sina
skulpturer, ha passat bättre i denna moderna
miljö? Då hade dessa två beundrare av de
»taktila värdena», om vilka det står så
mycket i den moderna konstlitteraturen,
kunnat häpet fråga varandra: »Älskade,
sitter det där här?»
Ett par scener av Paul Claudels
L’Annonce faite à Marie avslutade det hela.
Här passade de starkt stiliserade
dekorationerna åtminstone bättre. Denna gång
voro de av den kände konstnären Dérain.
Stycket har prisats av många för sitt
poetiska innehåll, och jag fick själv, då jag
för några år sedan läste mysteriet, ett
intryck av storhet. Men vad föreställningen
beträffar, instämmer jag livligt i vad
teaterkritikern och skalden Bo Bergman i vår
förnämsta ententevänliga tidning yttrade:
»Det mänskliga försvann i dessa uppträden,
det religiösa förflackades av dem, det blev
tomt effektsökeri och dålig effekt.»
Synd att detta skulle vara det sista, ty
den sista tonen blir ju kvar i örat.
Allt från Frankrike är icke lika bra.
Ehuru fransk konstindustri under 1760-70
och 80-talen kanske var den bästa som
funnits, äro möbler i le style nouveau —
393
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
