Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Till August Strindbergs ungdomshistoria. Personliga minnen upptecknade av Robert Geete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROBERT GEETE
under de senaste fyrtio åren intagit en
sådan märkesplats i vår kulturella
evolution, att allt som kan tjäna att belysa
enskilda punkter av hans liv och
verksamhet förtjänar att räddas från glömska.
Det är ett sådant motiv som förmått
förf. av dessa rader att samla några
hågkomster från sin femtiofemåriga
bekantskap med Strindberg, inbärgade
såväl under gemensam skolgång som vid
universitetet och till sist under en
flerårig samtidig tjänstgöring som kamrater
i Kungl, biblioteket. Särskilt det
sistnämnda skedet har knappast varit
föremål för någon ingående framställning,
då varken Strindberg själv eller någon
av hans gamla kolleger givit sig vidare
in på ämnet. Strindbergs och min
tidtals rätt intima bekantskap blev genom
flera omständigheter och ej minst
genom hans långa uppehåll i utlandet
småningom förtunnad, och hans senare
litterära verksamhet efter återkomsten
till hemlandet med ty åtföljande nästan
hermetiska isolering, gjorde honom under
den sista perioden av hans levnad så
godt som osynlig för de flesta av hans
äldre bekantskaper.
Strindberg och jag voro båda
Stockholmsbarn och jämnåriga: han hade blott
ett litet försteg i ålder, nämligen 24
dagar. Bagge gingo vi också i vår gröna
ungdom — från åttaårsåldern — i Klara
lärdomsskola, som på den tiden var ett
av stadens femklassiga läroverk med
organisk fortsättning i dåvarande
Stockholms gymnasium (båda läroverken äro
numera sammanslagna och uppgångna
i Norra latinläroverket). För gamla
»kla-rister» behöver man blott nämna ordet
Klara skola för att framkalla en känsla
av kalla kårar utefter ryggbastet. Nämnda
plantskola stod nämligen vid här
ifrågavarande tid (slutet av 1850-talet) under en
skräckinjagande dubbelfärla, vars bägge
handhavare voro skolans rektor (allmänt
kallad »gubben Janne», alias Johan
Söderlind), en gammaldags Cerberus, som
smög ljudlöst omkring, såg allt, visste
allt och vid de tätt förekommande
bestraffningarna ej lade fingrarna emellan,
samt allas vår fruktade magister »Smulle»
(kollega Frans Leopold Samuelson),
vilken läste så godt som alla ämnen,
t. o. m. kristendom, i de första klasserna
(detta utan hinder därav, att han var en
döpt jude). Till den för våra dagar
obegripliga stramheten under
lektionstimmarna och den även i vardagslag,
d. v. s. utan särskild anledning, ständigt
rådande misstänksamheten och
hänvändelsen till den obligata »mäster Erik»
(den under lektionerna städse till hands
liggande smäckra rottingen) kommer det
faktum, att pojkarna under
eftermiddagarna ej vågade sig utomhus av
fruktan att möta någon av de stränga lärarna,
vilka utan reson fordrade att tiden mellan
skolbesöken skulle användas uteslutande
till läxläsning. Kälk- och skridskoåkning,
så lockande för skolpojkar, måste man
nästan stjäla sig till på avlägsna ställen,
såsom Uggleviken, Haga m. fl. ställen,
för att undgå magisterögat med ty
åtföljande hetsförhör följande dag, vars
slut ofta blev snavande på någon detalj
och därpå ohjälpligt följande bakläxa, i
skolan kallad »rest» (av Smulle uttalat
med mycket rullande rrr!)
Hur många ungdomar, förutvarande
klarister, som redan under de första
fem sex skolåren fått sitt nervsystem
bragt ur jämvikt, skall jag ej försöka
beräkna. Under livets fortgång har jag
träffat många gamla klarakamrater, som
endast kunnat förvåna sig över att de
fleråriga så godt som dagliga chockerna
ej lyckats totalt nedbryta dem. Men
— lyckligtvis är de ungas inneboende
motståndskraft något att räkna med
såsom motvikt.
466
t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
