Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - De nyfunna Birgitta-målningarna i Tensta. Av Andreas Lindblom - De nya Frödingsupplagorna. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE NYFUNNA BIRGITTA-MÅLNINGARNA I TEN STA
siologiskt naturlig bakgrund just genom
modrens — och hennes egen omedvetna
— upplevelse? Det är naturligtvis icke
min mening att förklara Birgittas i
ädlaste mening abnorma personlighet en-
bart genom detta förhållande. Men jag
har velat peka på detsamma såsom på
ett, så vidt jag vet, hittills icke
observerat faktum, vars iDetydelse icke helt
bör förbises.
DE NYA FRÖDINGSUPPLAGORNA
Av SVERKER EK
/" f J RÖDINGS Samlade dikter
vunno en publikframgång, som
/ i djup och omfång endast kan
—jämföras med den, som en gång
kom Frithiofs saga till del. Den som var
med 1901 eller strax efteråt minns vilka
högtidsstunder han själv tillbragt
tillsammans med de två tunna banden. De ha
gjort vårt liv högre och rikare och hjälpt
oss att finna det innersta och fördolda
i vår känslovärld. Säkerligen har man
aldrig förr eller senare läst Fröding så,
som man gjorde på den tiden. När
Guitarr och dragharmonika utkom, kände
man honom inte, visste inte, vad allt
detta omväxlande betydde, om det var
guitarrspel eller bara dragharmonika.
Frödings väldigaste diktsamling, »Stänk och
flikar», bortskymdes av
sedlighetsdiskussionen kring En morgondröm och verkade
också för mången alltför sönderriven. När
Samlade dikter kom, fick man Fröding
helt, och då lärde man sig först att
riktigt förstå, vad han gick för. Mångfalden
och brustenheten gingo upp i helheten.
Varje dikt blev väsentlig. Också det
tillfälliga stöddes av omgivningen och fick
nästan samma värde som det mest
betydande. Så läser man en klassiker, och
Fröding blir nog aldrig mer klassisk än
han var då.
Inför de olika efterskördar av
Frödings-verk, som så småningom utkommo,
behöll man till en början samma
helhetsbild, fast man fick den mera i reflexer
än i nya starka drag. Så småningom
framträdde också något nytt, som inte
tillhörde klassikern. Det var den sjuke
Fröding. Man mötte honom först i de
små noterna till Efterskörd. I sin
världsfrånvarande objektivitet buro de bud från
en, som lämnat allt själviskt bakom sig
och blott behållit den omutliga
sanningskärlek, som är ett med den konstnärliga
instinkten. Sjukdomsdikterna i
Reconva-lescentia och Efterlämnade skrifter hade
samma tonfall, men stämman var blott
rikare, om än skorrande ibland. Hur långt
denna fjärranklingande röst kunde locka
oss med, brast den dock alltid någon
gång. Stänk och flik kunde inte växa
ihop till hela stämningar som förut;
klassiciteten var borta, där skönheten var kvar.
Denna brustna Frödingsbild återverkade
också på kritiken, som alltmer utpräglat
kom att fästa sig vid de sjuka dragen
i skaldens väsen. Även om man här
gått till en tillfällig överdrift, kan ingen
förbise, att vi därigenom kommit att
lära känna Fröding mera oförbehållsamt
fördomsfritt än förut. Först genom en
klar insikt i den hemska sjukdomshistorien
förstodo vi den övermänskliga kamp, som
legat bakom, när just han kunnat skänka
oss så mycket friskt och ljust i sin
diktning. Fröding kom oss ej blott
mänskligt nära: hans andliga mått växleföross,
och vi återfunno hans verkliga drag i
Richard Berghs mäktiga profetgestalt av
honom. Därför tala Frödings dikter ej
längre för sig själva: de tala om honom,
som frambragt dem i ångest och vånda
för att frälsa sin själ och finna en
tyngdpunkt i livet.
Gustaf Fröding, Samlade skrifter 1—4. Stockholm 1917 — 18. Albert Bonnier.
gustaf Fröding, Posthuma skrifter 1—3, Stockholm 1918. A]bert Bonnier.
SOI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
