Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - De nya Frödingsupplagorna. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERKER EK
Frödings brev äro inte litteratur i
vanlig mening. Snarare kan man finna dem
litterärt torftiga, ända tills man läst sig
in i dem, så att man bakom enkelheten
förnummit hjärtetonen och i direktheten
upptäckt en rik skatt av erfarenhet och
livsvishet. Få författare ha med enklare
medel rört vid den sträng, som talar till
människors hjärtan, så att man
ovillkorligen lyssnar i kärlek och beundran.
Frödings brev höra till det sällsynta slag
av böcker, som man blir rikare av att
läsa, och där man förnimmer mer och
mer, ju längre man lyssnar. Man lägger
ifrån sig volymen med tacksamhet och gläder
sig, när man åter får tillfälle att öppna
den. Har man inte förut förstått det,
förnimmer man nu, att Fröding mycket
väl kan lägga av sin skimrande formdräkt
och ändå verka lika betvingande.
Hemligheten är sannolikt den, att Fröding i
all sin bristfällighet var skär och
obefläc-kad i de innersta skrymslena av sitt
hjärta, och att det därför råder en
helgdagsstämning ikring honom, som betager
oss vardagsträlar och gör oss godt in i
själen. Fröding var god i genial mening,
och det är kanske till sist det, som allt
kommer an på.
Många läsa stora mäns brev med en
viss kammartjänarnyfikenhet. Det är så
trevligt att finna dem i vardagskostym
för att inte säga i underkläder. Frödings
brev ha mycket litet som kan
tillfredsställa en sådan nyfikenhet. Han sysslar
mest med sitt arbete eller sin kamp för
att hålla sin personlighet uppe.
Säkerligen har han inte haft tid med mycket
annat, ty där fanns för många skövlande
krafter i hans väsen. Att han inte dukat
under för arvsanlag och sjukdom, det är
det, som ständigt slår en med glad
förvåning, när man i breven får följa hans
livshistoria. Jag skall här söka ge några
glimtar av detta i sanning stora
skådespel.
Redan i den serie ungdomsbrev, som
Fröding 1877 — 86 riktat till Maurits
Hellberg, får man en överväldigande inblick
i den hemska ödeläggelse, som rasade i
Frödings inre. Tonen är stundom
forcerat munter, men verkligheten bakom är
trist, ofta hopplös. Fröding lämnar en
enda serie självanalyser men kan aldrig
gå riktigt till botten med sig själv. Han
sitter fast i ett slags jargon, som först
är gymnasistuppstyltad och sedan
studentikos. Där är mycken efterklang i stilen
— man märker att Strindbergs
upprensning av språket ännu ej kommit Fröding
till godo — men också något stolligt
värmländskt humör, som lyser upp överallt,
också där det är som mörkast. Denna
sida av sitt väsen personifierar Fröding
redan i första brevet som Agust Kallsönn,
och det är alltid denna figur som får
träda till, när det blir alltför outhärdligt
för Gustaf Fröding. Det är samma
motsats som senare får poetiskt uttryck i
Guitarr och dragharmonika, men man får
nog säga, att den ännu mera binder än
utlöser Fröding. Jag väljer ett sista
samlande uttalande för att åskådliggöra
processen.
»Jag tänkte en tid, att jag var
demonisk liksom kand. Molvik hos Ibsen, och
jag försökte att hångrina och häda. Jag
trodde att en hemsk glöd lurade i mina
insjunkna ögon, att mitt anlete liknade en
slocknad vulkan och min gestalt en
fallen ängels. Men, ack, det var endast en
djuv dröm! Sedan föreställde jag mig att
jag var en svärmisk och vek ande, som
gått under genom den prosaiska och råa
världens grymhet, »en skön men
sönderbruten harmoni» . . . Slutligen var jag
1’enfant du siècle, gränsmänniskan, de nya
idéernas offer, ett intressant konglomerat
av oemotståndliga kulturlaster,
martyrmässig sanningskärlek och invecklad
psykologi. Men si, det var alltsammans
fåfäng-ligt. Jag är en helt vanlig människa,
endast något mer anfrätt och maskstungen
än vanligt. Men dä qvetter.»
Det Agust Kallsönnska »Dä qvetter»
trubbar av analysen i stället för att vidga
den till en humoristisk överblick. Som
vanligt har Fröding genomskådat sin
svaghet, och redan tidigt skriver han: »Det
är så svårt när man får ett intressant
brev från en god vän och icke kan svara
annat än på sitt vanliga skolgossemässiga
(usch ett sådant fult ord, du ser att jag
är alldeles omöjlig) manér.» Parentesen
visar Frödings noggrannhet om ordvalet
på ett tidigt stadium. Naturligtvis kom
Fröding under den ständigt fortlöpande
självanalysen att också göra oväntade fynd,
som han själv studsade vid. Så är t. ex.
förhållandet i följande tidiga studentpor-
504
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
