Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ur bokmarknaden - Av Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN
witz framkastat) scenen med Xanthos i
Iliaden, vilken saknar all betydelse för
handlingens gång, är lånad från en
verkligt betydelsefull seen i den thebanska
sagan. Hjälten i denna seen var den
argi-viske konungen Adrastos’ frejdade visa häst
Areion. Nu var emellertid denna häst
född av Demeter i gestalt av en Erinys. I
Thebesagan hade ock denna Erinys en god
anledning att ingripa mot hästens tal, då
hon var en boiotisk lokalgudinna och
hästen hjälpte Boiotiens fiende. Erinyerna
tyckas alltså i en gammal saga ha varit
förbundna med Xanthos’ förebild.
Ett annat exempel. Som Hephaistos’,
smidesgudens, gemål anföres i Iliaden
Charis (eller Behaget), i Odyssén skönhetens
och kärlekens gudinna Aphrodite. Prof.
Nilsson ser häri ett allegoriskt drag. Då
en konstfärdig smed gör sköna ting, bör
han vara förenad med behagets eller
skönhetens gudinna. I fråga om Aphrodite är
dock en annan, kultisk, förklaring mer
närliggande. Hephaistos dyrkades framför
allt på ön Lemnos. På Lemnos och dess
grannö Samothrake fanns det emellertid en
egendomlig, tydligen ’ asiatisk kult, vilken
bl. a. gällde en gudinna som av hellenerna
likställdes med Aphrodite. Det är alltså
högst sannolikt att hennes och Hephaistos’
mystiska äktenskap speglade en
kultgemen-skap. Som bekant grumlades smidesgudens
äktenskapliga lycka av krigsguden Ares.
Dock var det näppeligen i egenskap av
urtyp till den kvinnotjusande löjtnanten som
Ares vardt Aphrodites älskare. Ty på en
annan ort, i Thebe, dyrkades han och hon
tillsammans. Troligen är alltså denna lätta,
frivola gudasaga en återspegling av en
gammal kultrivalitet.
I fråga om Charis är den allegoriska
tolkningen troligare. Men säker är den
ej heller i detta fall. Chariterna voro
icke från början några rena
personifikationer utan gamla, högt ansedda om ock
ej allmänt dyrkade gudinnor. De hade
särskilt en gammal kult i Orchomenos,
vilken stads gamla stamfolk, minyerna,
genom argonoutersagan bragts i ett visst,
indirekt samband med Hephaistos och
Lemnos. På Lemnos befinner sig också Here,
när hon i Iliadens fjortonde sång lovar en
Charis till gemål åt Sömnens där boende
gud. Även Charis’ förbindelse med
Hephaistos kan alltså bero på en kultfränd-
skap eller åtminstone ha underlättats därav.
Det är emellertid ej blott till sagorna,
kulterna och folk- eller diktarfantasien som
prof. Nilsson blickar, när han skall
klargöra myternas uppkomst, utan ock till de
politiska förhållandena. Han är näst
religionshistoriker politisk historiker. Det är
särskilt den helleniska forntidens politiska
historia som är av vikt vid förklaringen
av myternas ursprung. Denna
forntidshistoria har kommit i ett alldeles nytt ljus
genom de senare årtiondenas och särskilt
de senare årens underbara arkeologiska
upptäckter. Man har på Kreta, östra
Peloponnesos (särskilt Mykene), Mindre
Asiens västkust m. fl. ställen uppgrävt en
dittills okänd, mäktig, blomstrande rik
kultur, kallad den mykenska eller (efter Kretas
sagokonung Minos) den minoiska. Denna
kultur, som på sin höjdpunkt var en
bronsålderskultur, har härskat ända fram mot
slutet av andra årtusendet f. Kr. Det
folk som uppbar den har sannolikt icke
varit av hellenisk ras. Alltså äro
hellenerna strängt taget ännu på Homeros’ tid
unga nykomlingar på den mark, som
genom dem skulle bliva världens klassiska.
Det är alldeles självklart, att hellenerna
måste ha tagit starka intryck av den rika
kultur de funno före sig i landet, ej minst
i religiöst avseende. En del av deras
myter hava således helt säkert ett
ohelle-niskt ursprung. Vissa myter, ja rentav
vissa gudar ha de sannolikt hämtat från
Mindre Asien, vars äldre invånare för
övrigt tyckas ha varit mer eller mindre släkt
med Hellas’ förhelleniska bebyggare. Prof.
Nilsson ansluter sig med allt skäl till
åsikten att Apollon, denne gudomlige
representant för Hellas’ mest egenartade kultur,
invandrat från Mindre Asien. Däremot
anser han att Apollons med honom dock
så nära förbundna syster Artemis skulle
vara en rent hellenisk gudinna. Därvidlag
har man svårt att tro honom. Artemis har
många drag gemensamma med Mindre
Asiens »stora moder» Kybele. Visserligen
är hon utpräglat kysk, medan Kybeles kult
och myter, liksom gärna de
främre-asia-tiska gudinnornas, voro starkt sinnligt
präglade. Men det finns också ett annat drag
hos Kybéle. Prof. Nilsson förtäljer själv
sagan om den kyska kärlek hon hyste till
den sköne ynglingen Attis och om den
vrede varmed hon sporde hans kyskhets-
509
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
