Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ur bokmarknaden - Av Erik Hedén - Av Otto Cyrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN
Överhuvud gör sig som sagt denna
bristfällighet i bokens form mest gällande i
fråga om helt osakkunniga läsare. Den fram-
gång boken rönt visar alltså glädjande nog
att dessa synas vara färre än man haft
anledning frukta. Erik Hedén.
ÖvERSTlNNAN B.: Fjorton år bland tuikar och turkinnor. Stockholm, Wahlström & Widstrand.
ET RÅDER kanske icke precis
någon brist på reselitteratur från
turkarnas land; sådan finns på
alla språk, ofta kanske glänsande,
mer eller mindre fantastiska skildringar,
som hava rätt så litet med sanningen att
göra. Vad som däremot är en stor sällsynthet,
är en bok som den föreliggande, byggd på
mångårig intim samvaro med folket, just med
det enkla folket på landsbygden och i
provinsstäderna. På vårt språk torde boken
vara tämligen enastående i sitt slag.
Vi få inte glömma, att vid studiet av
den främre eller rättare mohammedanska
orienten kan endast en kvinna tränga in i
familjelivets krets, in i dess hjärta, det stora
mysterium, som kallas harem. En man
måste därför inskränka sig till
naturskildringar, folklivsskildringar mer eller mindre
efter hörsägen eller rena fantasier. Den
turkiska kvinnan och hennes avskilda,
dyg-diga liv är — nota bene i alla icke
euro-peiserade kretsar! — en helgedom, som den
främmande mannen icke blott ej får se
och studera, utan icke ens i tal beröra.
Överstinnan Beyel ger oss nu i
brevform talrika små inblickar i landets natur
och folkets vanor, icke minst i
harems-livets glädje och sorger. Våra damer bör
det alldeles särskilt intressera att höra om
de turkiska hushållsbekymren, matlagning
och servering, och huru haremsdamernas
långa, fina vita fingrar nästan uteslutande
ersätta sådan lyx som kniv och gaffel. Tro
inte, att detta är överdrift eller undantag!
Jag besökte i det Herrans året 1914 en
visserligen liten hamnstad, där tändstickor
voro en sällsynthet och var man i gördeln
bar sin lilla väska med elddon: tändstål,
flinta och fnöske. Men författarinnan låter
oss också vara med om resor och jakt,
bad och bröllop, omskärelsefester, ja, hon
har t. o. m. fått tjänstgöra som barnmorska.
Vi få se en skymt av Abdul Hamids grymma
välde och spionerisystem i övereunuckens
person, som gästade generalguvernören i
Brussa och vid vilket tillfälle vår
författarinna blev ej så litet nervös. Dråplig är
skildringen av hur generalguvernörens vackra
fru i sin sängkammare måste prova de
nyanlända paristoaletterna inför den stränge
svarte busen; hon var nämligen inbjuden
till en mottagning hos envåldshärskaren i
Jildis-Kiosk.
Författarinnan har de bästa
förutsättningar för att vara en god ciceron, hon
älskar det land och folk hon beskriver.
Och vem gör ej det, som något närmare
lärt känna det! Hon har under tio år levat
sig in i alla förhållanden, hon får den rätta
stämningen bland harems anspråkslösa
in-vånarinnor, när hon framför mangalens
glödande koleld sitter uppkrupen på
divanen i deras krets, konverserar med dem
på deras eget språk, hör verklighet, sagor
och vidskepelse och blir föremål för den
mest rörande tillgivenhet. Boken är rik
på vackra, ofta innerliga stämningsbilder.
Dessa måste också framkalla ljusa minnen
för var och en, som lärt sig älska det
sol-och färgrika landet med dess rättframma,
gladlynta folk. Breven äro korta och
lättlästa, skildringarna mycket träffande. Ja,
man beklagar ofta, att de äro väl korta,
man skulle gärna velat läsa ännu mycket
mer om de intressanta ämnena.
Brevformen har den stora fördelen, att de första,
livliga intrycken komma till sin rätt, det
blaserade, hopkonstruerade undvikes.
Att den som lärt sig hålla av turkarna
å andra sidan ej blir vidare stor beundrare
av greker och armenier, är intet nytt och
framgår särskilt av Chios-breven. Detta
vill jag på det livligaste skriva under.
Armenierna äro bäst hemma i sitt eget land,
ju längre de kommit därifrån, desto flera
oarter ha de lärt.
Man får väl hoppas, att den föreliggande
boken med sin flärdfria, ursprungliga stil
skall läsas i de vidaste kretsar, öppna
blicken och inleda en närmare förståelse
för detta, av oss allt för litet beaktade
folk, dessa stora barn, godmodiga och
undergivna. Ty sådan är i verkligheten den
förkättrade »hundturken». Turkarna ha
dessutom, såvida de ej helt eller delvis
fördärvats genom beröringen med den s. k.
kristna kulturen, en betydligt strängare
5"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
