Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Jag har dödat. Av Blaise Cendrars. Översättning av Gunnar Cederschiöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAG HAR DÖDAT
konst, så regelbunden, ordnad, oavbruten,
matematisk. Sfärernas musik. Världens
andhämtning. Jag ser tydligt ett fylligt
kvinnobröst som häves mjukt. Allt detta
stiger och faller. Det är fullt, mäktigt.
Jag tänker pä Baudelaires »Jättinnan».
En silvervissling. Översten störtar fram
med utbredda armar. Det är
attackminuten. Man går till anfall med
cigarretten mellan läpparna. Genast börja
de tyska kulsprutorna att tick-tacka.
Kaffekvarnarna mala. Kulorna knastra.
Man går fram med vänstra axeln
upplyft, skulderbladet skjutet framför
ansiktet, hela kroppen förvriden i lederna för
att söka göra en sköld av sin egen kropp.
Man har feber i tinningarna och ångest
över allt. Man är hopknuten. Men man
går ändå, lugnt och i god rättning.
Guldgalonerna göra inte längre cheferna.
Man följer omedvetet den som alltid
visat sig kallblodigast, ofta en enkel
menig man. Det finns inte längre någon
bluff. Det finns väl ännu några
skrikhalsar, som ropa »Leve Frankrike» eller
»Det är för min hustru», när de stupa.
Oftast är det den mest tystlåtne, som
befaller och går i täten, följd av några
överspända. Det är den grupp som eggar
de andra. Skrävlaren gör sig liten.
Äsnan skriar. Pultronen gömmer sig.
Den svage faller på knä. Tjuven
lämnar en i sticket. Den ängslige kryper
ihop i ett hål. Somliga spela lik. Men
där är en hel skock stackars djäklar,
som stupa utan att veta varken hur eller
varför. Och de falla! Nu kre vera
handgranaterna som i djupt vatten. Man är
omgiven av flammor och rök. Och det
är en vansinnig skräck, som knuffar ner
en i den tyska skyttegraven. Efter ett
oredigt skränande känner man igen
varandra. Man befäster den tagna
ställningen. Gevären smälla av sig själva.
Med ens finner man sig där, bland döda
och sårade.
Ingen rast. »Fram! Fram!» Man vet
inte vem ordern kommer från. Och man
lämnar ränseln kvar och går vidare. Nu
går man i högt gräs. Man ser
sönderskjutna kanoner, kullvälta lavetter,
granater sådda på fälten. Kulsprutor skjuta
en i ryggen. Det finns tyskar över allt.
Man måste gå" igenom spärreldar. Stora
svarta österrikare göra mos av en bel
pluton åt gängen. Lemmar flyga i
luften. Blod stänker midt i ansiktet på
mig. Man hör skärande skrik. Man
hoppar över tomma skyttegravar. Man
ser klasar av lik, vidriga som
lumpsamlarnas bylten; granathål fyllda till
randen som avskrädeshinkar; kärl fulla
med oigenkännliga ting — vätska, kött,
kläder, gödsel. Sedan, i hörnen, bakom
buskarna, i en hålväg, ligga där löjliga
lik, stelnade som mumier, som ha sitt
eget lilla Pompei. Aeroplaner flyga så
lågt, att de komma oss att böja ner
huvudena. Där borta ligger en by, som
vi måste ta. Det är inte så lätt.
Förstärkning kommer. Bombardemanget
börjar på nytt. Torpeder med
styrvingar, mörsarbomber. En halvtimme,
och vi störta fram. Vi komma fram
till ställningen, 26 man starka. Märklig
dekoration av fallande hus och sprängda
barrikader. Här måste rensas. Jag
begär hedern att få ut en kniv. Man
lämnar ut ett tiotal knivar och några stora
melinitbomber. Nu har jag dolken i
handen. Det är resultatet av hela detta
omätliga krigsmaskineri. Kvinnor arbeta
ihjäl sig i fabrikerna. Ett folk av
arbetare slavar till det yttersta djupt ner
i gruvorna. Ingeniörer och lärda
uppfinna. All den underbara mänskliga
verksamheten har koncentrerats.
Rikedomen av ett århundrades flitiga arbete.
Erfarenheten från flera civilisationer.
På hela jordytan arbetar man endast
för mig. Metallerna komma från Chili,
konserverna från Australien, lädret från
523
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
