Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Attisk gravkonst. Av Martin P:n Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARTIN P:N NILSSON
SAMTAI. I FAMILJEKRETSEN. I bakgrunde7i en tjänarinna
med ett lindebarn.
den allbekanta formen. Hermen tjänar
till gravvård, ehuru ej ofta.
Själaföraren Hermes har bemäktigat sig den och
tagit den till sin bild. Troligt är
således, att den dödes bild, som
skulpterades eller målades på vården, från
början ej tjänade erinringen utan kulten.
Gravstatyen är det nästa steget, och
sådana förekomma redan i arkaisk tid
blandade med mängden av de nakna
ynglingagestalter, som populärt bära
Apollons namn. Den mest bekante av
dessa, Apollon från Tenea, har stått
på en grav. Ju mer de äldre, krassa
föreställningarna om dödskulten
svun-no, desto mera blev vården liksom
för oss vigd åt konsten och minnet.
De äldsta attiska gravvårdarna äro
funna ute på landet. Den adlige
godsägaren lät begrava sig på den egendom,
där han levt och bott. Med Athens
storhetstid koncentrerade sig livet allt
mer i staden och gravarna också. De
kantade vägarna utanför stadsporten,
särskilt den heliga vägen, som ledde från
en port i stadens nordöstra del till
Elev-sis. Tätt bredvid ligger en annan port,
Athens förnämsta, som bär namnet
Di-pylon (dubbelporten), och med dess namn
betecknas oftast Athens stora, berömda
begravningsplats.
Här var det trångt om platsen. Grav-
542
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
