Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Attisk gravkonst. Av Martin P:n Nilsson - Två dikter. Av Gustaf Ullman - Askungen - Det sista mötet (till en sångares minne)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATTISK GRAVKONST
århundraden och haft till ändamål att
bereda plats för nya gravar utan att
störa de förut begravnas griftero. Hur
därmed må vara, så har åtgärden, som
skonade de gamla gravarnas frid genom
att inbädda monumenten i jorden, gjort
eftervärlden en stor tjänst. Den har
räddat åt oss en rad av konstverk, några
av högt värde, som just därigenom att
de äro verk av okända mästare,
beställda av den välmående medelklassen,
bäst vittna om konstens blomstring och
det allmänna konstsinnet i det fjärde
århundradets Athen, och ännu mer, den
har bevarat åt oss totalbilden av grav
och begravningsplats från den attiska
konstens skapande tid i dess
konstnärliga och planmässiga utformning.
TVÅ DIKTER
Av GUSTAF ULLMAN
ASKUNGEN
Det var en fröjd att se dig oförskräckt
ur spisvråns dunkel träda fram i solen ;
stolt, i din oskulds svarta tiggardräkt,
du värdig tog din plats i kungastolen.
Du glömde icke nesans aska, sot,
men ägde kvar ändå ditt gyllne hjärta.
Du lyfte som på lek din ädla fot
ur askungstidens djupa dy och svärta.
Du lät juveler gnistra vid det steg,
du tog från smutsens till kristallens rike ;
ditt rena hjärta, fullt av minnen, teg, —
men talte sedan för var nödställd like.
DET SISTA MÖTET
(TILL EN SÅNGARES AUNNE)
»Sångsvanens vingar sjunkit till ro.
Strandgräs vinkar, vågor snyfta.
Sonen bärgats i moderns bo. —
Drömmar vingarna lyfta.
Klippor resa hans minnesvård.
Hedar susa hans minne.
Toner tälja i dödens gård
om hans livskära sinne.
Hav, hällar, blommande jord,
mildt, vildt, skiftande sky.
evig skönhet, som ej har ord,
gav han i skepnad ny.
Hårdt, stormlikt kunde han slå,
och smeka som ljungens doft.
Drömmar ägde han, skimmerblå,
som leva — fast han är stoft.
s s
St
Varje våg, som klingande når stranden,
varje vind, som sjungande mig når,
ger mig bud från svunna sångaranden, —
stormfull solskensvår! —
Varje vrå, han älskat i vår vida,
oförgängligt fagra ungdomsvärld,
lockar fram hans minne vid min sida,
blir en helig härd.»
553
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
