Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ellen Key. Av Emilia Fogelklou
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMILIA FOGELKLOU
Ellen Keys litterära produktion
verkar nästan alltid som muntliga ord: man
hör hennes stämma och förnimmer
hennes understrykningar eller påpekningar
som skiftningar i rösten. Hennes
uttrycksgåva är framför allt vältalarens.
Hon lämnar intet auditorium likgiltigt;
vare sig hon medrycker eller förargar,
har hon alltid satt sin publik i
själsrörelse och nästan varje gång spelat på
många skilda strängar. Framställningen
är mjuk, böljande och ordrik. Men
temperamentet blixtrar till över böljorna.
Hon citerar gärna, enligt sakens natur,
eftersom hon ofta vill överbringa andras
tankar eller genom bevis klarlägga
tidslägen. För att tolka känslolägen
använder hon gärna bibelcitat. Det finns
en satsfogning, som är så typisk för
hela Ellen Keys framställning, att den
nästan ger ett slags omkvädesrytm åt
allt hon förkunnar, ända från hennes
tidigast offentliggjorda föredrag (i
Helsingfors 1887, Om äganderätt och
myndighet för den gifta kvinnan); »När en
gång»..... »då skall»....., »när en
gång»...... »då skall» ..... Det är den
sangviniska, framtidstroende, ljusmålande
• evolutionismens, men också det
okuvliga hoppets språk!
Många av Ellen Keys på tryck
förargelseväckande yttranden av »vildhet»,
exempelvis från Colosseum: »där lusten
ständigt grep mig, att på den gamla arenan låta
nya tigrar sönderslita nutidens byggande
romare», representanterna för »en
modern storstads plebejlaster — särskilt
kasernhus och annonsplakat» (Människor),
verka muntligt framställda som
medveten kraftig överdrift, vilken endast gör
en skrattlysten och förstående. Där de
stå trycksvärtade och röstfria, sida om
sida med allvarliga eller stundom
patetiska ställen, verka de retsamma och
stilbrytande — för varje annan än den
som alltjämt förnimmer Ellen Keys le-
vande stämma bakom dem, med
odygds-fulla och övermodiga tonfall sida om sida
med de intensiva och självbekännande!
En särskild styrka och konstnärlighet
får Ellen Keys stil då det gäller att
beskriva själstillstånd. Hennes rader om
kärlekens väsen äro redan vordna
klassiska. »Kärlek är försjunkandet i den
ande, där vår egen ande finner sitt fäste
utan att förlora sin frihet; närheten av
det hjärta, där oron i vårt eget stillas;
det lyssnande, som förnimmer vårt
outsagda och outsägliga; klarsynen i det
par ögon, som i våra bästa möjligheter
redan finna verkligheter; mötet med de
händer, av vilka vi, döende, ville känna
våra egna omslutna» (Kärlekens
evolution). Hon finner bilder (mest
sinnesanalogier) av verkningsfull skönhet;
framförallt har hon en styrka i att finna nya
och mycket sägande adjektiv, någon gång
med smak av »alltför mycket blommor»
men ofta så betagande i sin makt att
ge visioner, att de midt i någon lång och
ymnigt framflödande mening avteckna
sig som storheter för sig, med något av
de japanska småpoemens utsökthet och
pregnans. Adjektivet är för övrigt den
mest betecknande uttrycksformen för
Ellen Key. Hon vill skåda, »låta ögon
känna sig lyckliga», snarare än forskande
genomtränga sitt synfält. Hon finner ej
blott »liljeklara», »solvarma» eller andra
»färgfagra» synadjektiv, utan ock
vre-desmättade sådana, fyllda av
temperament och kraftigt saltade i den »heta,
heliga, bredt rullande, blixtlikt
nedslående ilskan», som hon — med mänga
streck under! ■— värdesätter någonstädes
i Tankebilder.
Detta arbete synes mig vara den
konstnärligt fullödigaste bland Ellen Keys
böcker. Det öppna brevet till Verner
von Heidenstam är ett stilistiskt
mästerverk med sin kraftiga och lugna prosa,
där man förnimmer en undertonsskala av
566
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
