Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ellen Key. Av Emilia Fogelklou
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMILIA FOGELKLOU
Ellen Keys ståndpunkt i Finlandsfrågan
som inkonsekvent och rent reaktionär;
inkonsekvent var den emellertid ej efter
hennes uppfattning av striden, då hon
alltid hållit på vapenbruk till
självförsvar och för sin del ej uppfattade den
sorgliga slitningen som inbördeskrig.)
Under krigsåren har Ellen Keys
outtröttliga etiskt-politiska strävan gått ut
på att hålla »samfolkligheten» vid liv.
Genom sina många förbindelser med
stridsländernas kulturvärld, dess
människor och tidskrifter, har hon som ingen
annan varit i stånd att ge oss inblickar
i de krigförande folkens själsrörelser. I
Själarnas neutralitet och Allsegraren
framstår hon som fridsstifterskan, men
ock som fordringsställare inför
kvinnorna, som historieskrivare och
dokumentsamlare. Ellen Key kan ibland
förefalla skumögd, när det gäller fortverkande
livsmakt och framtidsmakt ur det
förflutna, men nuets historia har ingen
fångat i själva dess rörelsepunkter såsom
just hon. — Törhända blir det nu
hennes gåva att väcka gensvar för andra
lystringsord än kampens och angreppets
och rivningen »för luft och ljus», för
dem, som mana fram ett stilla lyssnande
och uthålligt återuppbyggande. Dock även
där är kamp och oro. Men slagfältet
är flyttat djupare in, i människohjärtans
tysta avgörelser. Eller kanske skulle det
inte kallas slagfält mer, utan
nydaningsplats.
Men det var ej blott Ellen Keys
politiska eller samhälleliga radikalism som
gjorde hennes namn till brännämne.
Det var lika mycket hennes uppfattning
om könssedligheten och hennes religiösa
åskådning, båda framlagda i den sex
volymer digra tänkeboken Livslinjer
(1903—1906), som alla ha ordat om, men
jämförelsevis få ha läst, i varje fall
grundligt. Förstudier och
komplementsarbeten till Ellen Keys tankar i erotik före-
ligga dels i de ovan nämnda skrifterna
i kvinnofrågor, dels ock i
Kvinnorörelsen (1909). När hon skriver Livslinjer,
har hon bakom sig ej blott polemiken
om Missbrukad kvinnokraft, utan ock
professor Vitalis Norströms motskrift
»Ellen Keys tredje rike» (närmast i
anledning av Barnets århundrade).
I fråga om Livslinjer som om sä
mycket annat av Ellen Keys produktion
gäller det att läsa med hennes egen
personlighet som bakgrund och
komplement. Utan de stumma och självklara
ansvarsförutsättningar, som i så fall få
makt och myndighet, om än icke nog
tydlig och klar stämma, är den en
ödesdiger bok, vars belackare ständigt skola
få vatten på sin kvarn. Ty vad för Ellen
Key står som ett krav på sinnelivets
själfylldhet, skall åter och åter
översättas som medgivanden åt sinnelivet på
själens bekostnad. Och det finns satser
och vändningar som alltid skola kunna
skalas ut till förmån för den tydningen,
satser som resa Ellen Key mot Ellen
Key.
Det kommer mig stundom för som
om Ellen Key, med allt sitt outtröttliga
mänsklighetsarbete och med alla bittra
erfarenheter av människornas små sidor,
ändå i grunden känt människorna för
litet. Hon är förkunnare, icke
hjärte-rannsakare och sällsamt föga
självrann-sakare. För min del förnimmer jag alltid
detta som den svaga punkten hos Ellen
Key, en punkt som nära sammanhänger
med hennes livsåskådning med dess
starka avvisande av allt vad dualism
heter. Själv ser hon sig ju icke i
belysning av ett väsen högre än hennes,
en omständighet som torde vara
grundläggande för hennes brist på självkritik.
Och vad andra människor beträffar, gör
hon sin moraliska indelning icke inom
själarna med deras blandade böjelser,
utan mellan dem. Ellen Key utskiljer
570
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
