Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Emil och Ellen Key. Far och dotter. Av Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GURLI LINDER
dotterns fysionomier förete en så
påfallande likhetj att man kan säga, att
själens ansikte i alla väsentliga drag är
detsamma hos dem båda, endast med
den skillnad som betingas av den olika
manliga och kvinnliga utformningen.
Det är i de av Ellen Key utgivna
tre delarna Minnen av och om Emil Key
som man sättes i tillfälle att konstatera
denna slående likhet. Och denna bok
blir därför lika mycket en karakteristik
av dottern som av fadern, en ovärderlig
källskrift för framtidens Ellen
Key-forsk-ning. Ty även om Ellen Key i all sin
produktion bär vittnesbörd om sig själv,
så får man här hela den miljö i vilken
hennes andliga jag rotats och fostrats,
en miljö i vilken Emil Key är den
dominerande personligheten. Man finner
förklaring på hennes karaktär, hennes
åsikter och intressen; man förstår hur
hon kommit att fatta sitt kall och
utföra sin gärning så som hon gjort. Det
är mänga stämmor som tala i denna
minnesbok. Där finns åtskillig
oväsentlighet, och åskådligheten äventyras av
den alltför stora detaljrikedomen. Men
genom sorlet ljuda två röster med samma
tonfall, samma vibrerande patos för
sanning, skönhet och rättfärdighet, samma
stolt sårade indignation inför
misstydningen av deras intentioners renhet och
oegennytta, röster som bära vittne om
samma »radikala idealister av
etisk-poe-tisk läggning»: Emils och Ellen Keys,
faderns och dotterns röster.
Med kärleksfull noggrannhet berättar
Emil Key om sin härstamning. Dat är
en stolt och förnämlig släkthistoria,
alltifrån 1300-talet, då klanen Mackay bor
i Skottland, där deras område inhägnas
av havet och de i Ossians sånger
besjungna Morvens kullar, en klan om
vilken det vittnades, att »ingen klan gav
mer av sitt bästa blod för friheten än
Mackay». Donald Mackay, lörd Reay,
kämpade med ett av honom uppsatt
regemente av skottar under Gustav II
Adolf, och det heter hos en samtida
historieskrivare om detta regemente: »De
liknade örnar, vilka genast de äro
flygfärdiga kunna ta befälet över sig själva
på det värdigaste sätt.»
Någon gång på 1600-talet kom den
svenska grenens stamfar över hit.
Släkten Key — som den skrives här —
rotas småningom bokstavligen i den
svenska jorden; son efter far framleva de
sitt liv på svenska herresäten, ingifta
och befryndade med svenska frälsesläkter.
Vi lära i Emil Keys minnen känna
bl. a. Carl Fredrik Key, »mångsidigt
begåvad och därför mångfrestande; hela
hans håg ligger åt det litterära och
estetiska hållet». Han gifter sig uteslutande
av kärlek, är väl förtrogen med
1700-talets encyklopedistiska författare,
beundrar av hela sin själ Rousseau och
Thorild, och vägen till hans bokhylla hittar till
och med Mary Wolstonecraft
Good-wins Maria eller missödet att vara kvinna,
»en av frihetsvårens första svalor». Carl
Fredrik Key uppkallar sin ende son efter
den dyrkade naturevangelisten Emile, med
fransk stavning och dito uttal, en son
som ärver faderns andliga intressen och
ljusa lynne. Denne son gifter sig med
sin kusin Caroline Fleetwood. Det
berättas, att »alla som sågo Cornett och
friherrinnan Key, båda vackra, han blond,
hon något mörkare, bevarade minnet av
två unga människor, som i alla
avseenden voro varandra värda och beredde
varandra en lycka så stor, som man
sällan ser den på jorden».
I deras äktenskap föddes åter en Emil
Key, i försvenskad upplaga. Tycker man
sig ej redan hos farfaderns far höra
anslagen till den fulltoniga personligheten
Ellen Key? För övrigt synes det en,
när man läser om de Keyska anorna,
som om släktens konstitutiva egenskaper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
