Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Emil och Ellen Key. Far och dotter. Av Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GURLI LINDER
det motstånd man gör mot densamma, att den
är kallad att göra bokslut och novo conto både
i kyrka och ståt.»
Emil Key går i bräschen för
avskaffande av husagan och
katekesutanläsningen. Hans hustru tar initiativ till en
skola för de flickor som socknen eljest
måste utackordera, och hon visar den
för sin tid ovanliga fördomsfriheten att
vid flere tillfällen ta frigivna kvinnliga
fångar i sin tjänst. Allt detta fostrar
hos Ellen Key den mänskliga
rättfär-dighetskänsla och den ömsinthet för alla
svaga och förtryckta som blivit ett så
väsentligt drag i hennes psyke. Men
givetvis måste den hos henne genom
många släktled ärvda kulturförfiningen
ofta orsakat en stark känslokonflikt, då
hon hos dem vilkas talan hon av sitt
omutbara demokratiska sociala samvete
bringats att föra mött okunnighetens
småsyn, okulturens råhet eller
halvbildningens svampaktighet.
Umgänget med släkt och grannar,
särskilt med föräldrarna Posse på Björnö,
syskonfamiljen Raab på Helgerum, Emil
Keys morbröder Fleetwood på Vindö
och Kasimirsborg, Tillberg på Falsterbo,
är synnerligen livligt. Och resande gästa
ofta Sundsholm. Dagens stora
händelser och frågor följas och diskuteras med
sakkunskap och iver. »Men så stark
var i dessa tider och dessa kretsar
släktkänslan», berättar baron Carl Rosenblad,
även han barnbarn på Björnö, »att
meningsbrytningarna i politiska och sociala
frågor aldrig fingo slita på familjebanden,
aldrig störa hem- och släktfriden.»
Tiden är full av stora händelser och
brännande frågor.
Det är skandinavismen som Emil Key
alltifrån ungdomen slagit sig till riddare
för, och hans ideal är en politisk
skandinavisk enhet, en federativ republik.
Han framhåller hur Rysslands ideliga
omsorg att förkättra skandinavismen be-
visar, att det mest av allt fruktar ett
förenat, enigt Norden, och att, om ej
alltför gynnande tidsförhållanden inträda,
de tre rikenas förening blir signalen till
den i alla fall en gång oundvikliga
kampen på liv och död med den östra
grannen.
Redan 1848 skriver han:
»Just nu är ögonblicket inne för Norden
att uppträda på världsteatern som en ståt, ett
folk. Just nu är tidpunkten inne, att genom
förening av skandinavisk nationalitet bjuda
spetsen åt germanismen... Nåväl, Tyskland!
Tillbaka! Till Eidern — välan — men ej en
fotsbredd jord på andra sidan! Slesvig är
skandinaviskt!»
Det är Krimkriget som anses beröra
oss så vitalt och ge oss ett så utmärkt
tillfälle att bräcka Rysslands makt, att
vi, utsatta för ytterst starka
påtryckningar, äro på vippen att komma med,
särskilt efter avslutandet av
Novembertraktaten. Till och med en så
krigsfientlig man som Emil Key undrar om
ej vår stund är kommen, om detta nu
är tiden för vara eller icke vara, om
det är nu det stora
självständighetsslaget skall slås och seklers sluträkning
uppgöras. Eller är det, utbrister han,
blott en hetsighet, som så ofta förr, och
som städse kostat oss blod och tårar?
Ellen Key berättar, att en bok om
Krimkriget först väckte hennes intresse
för den samtida historien. Under
italienarnas krig och det polska upproret
genljuder Sundsholm av Polens
nationalsång och Liemännens marsch. Fadern
blåser på alla sätt eld i den unga
glöden, och moderns dyrkan av Garibaldi
gör denne till barnens hjälte, och de
röda garibaldiblusarna till deras
älsklingsdräkt. Näst efter italienare och
polacker blir det representationsfrågan som
vid alla samtal mellan de vuxna sätter
unga öron på spänn. Ingen gäst
kommer till Sundsholm utan att den avhand-
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
