Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - En liten svart höna. Novell av Ulla Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN LITEN SVART HÖNA
i allt. En fick inte vara för pockande
och påstående.–
Det var med knapp nöd hon fick
gubben att dricka det varma kaffet, som
hon kokt extra godt för att höja
modet hos dem båda. Teg gjorde han nu,
teg och grubblade, det förstod Thilda.
Hon var nog så rädd om sin gubbe,
Thilda. Det var ju det käraste, det
enda, hon hade i världen. Han var
henne både man och barn, vän och
arbetskamrat. Hon, som kände hans
sinne till botten, visste, hur god han
var, — hur tillgiven och trogen, —
tacksam som en hund. Men hon kunde
ju inte hälla med honom i allt, hon
måste stå honom emot ibland, lirka och
jämka. Thilda var ju klokare hon,
efter världens sätt att se, än gubben
Nicklas.
Än var hon inte så värst orolig.
Förargelsen måste ju ta ut sin rätt,
tänkte hon, och sin tid. Undra på,
att gubben var förargad över att bli
av med den rara hönan! Han, som
var så barnsligt glad i alla djuren till
på köpet. Det brutna sjutalet fäste
hon sig inte mycket vid.
Men oron kom för stackars Thilda.
Gubben var ju som förryckt, han bara
grubblade och grunnade.
Först måste han ligga i sängen
i flera dagar, så förbi och mörbultad
i hela kroppen var han. Han låg där
och teg och grunnade och grubblade.
Och så fort han kom på benen,
traskade han av bort till länsmannen och
angav Agust på ålderdomshemmet för
att han stulit hans höna.
Om och om igen smög han sina
turer rundt ålderdomshemmet in i
deras vedbod och uthus, letade och
snokade. Han gick den vägen, som han
sett Agust hoppa av, snokade och
synade rundt omkring, som om han
trodde den andre tappat hönan. Två
38—Ord och Bild, 28:e årg.
små svarta tjädrar hittade han verkligen,
det var allt. En på vägen och en i
vedboden. Med de fjädrarna i handen,
kom han triumferande in i köket på
ålderdomshemmet för att visa
förestån-derskan sina »bevis». Det var ingen
mer än Agust i köket. Men han var
så vänlig den här gången, låtsades så
intresserad.
»Är det fjä’r du har? — Hönsfjär?
— Låt si då! Ja’ töcker det sir ut
som åv e orrtopp.»
Han rev fjädrarna ur Nicklas
ovilliga fingrar, synade dem noga och
— vips! — lågo de i elden och
förintades.
»Di där — det var orrafjä’r», sade
han lugnt..
Nicklas stod som lamslagen först,
vreden gjorde honom stum. Men i
nästa ögonblick rusade han vrålande
emot den elakt grinande
Högsbrotor-paren. Hade inte förestånderskan
kommit i detsamma och skilt gubbarna åt,
så vet ingen, vilket elände, som kunde
blivit av denna fjäraträtan. Nu fick
hon undan Agust in på kammaren, och
Nicklas bad hon gå hem och inte
komma in och ställa till bråk och
slagsmål. Inte heller ville hon ha honom
gåendes här och snokande kring
knutarna. Hon hade själv letat efter
hönan i alla upptänkliga vråar, men,
precis som Nicklas, bara hittat några små
svarta fjädrar, och dem hade flera
förklarat vara orrfjädrar och inget annat.
Så måste Nicklas ge sig av, men
med tunga fjät gick han.
Nicklas hade begärt stämning på
Agust, men då det kom till tings, hade
han ju inga vittnen att komma med.
Vad hjälpte det, att han bedyrade med
handen på bibeln att han »sett’en med
egna ögon löpa bort med hönan under
armen». Agust nekade, och då
Nicklas inga vittnen hade att åberopa, så
593
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
