Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ny svensk lyrik. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY SVENSK LYRIK
landerska karaktärens grundton. Som ett
missgrepp betraktar jag den oklart
grälsjuka dikten La Gaye Science, en
utgjutelse om skaldehjärtats ensamhet med en
god portion billig fåfänga i föraktet mot
dem, åt vilka han prisger sin sång. Så
märkvärdigt intressant och storartat enslig
är väl icke den person, som heter Sten
Selander.
Han är emellertid en skald med märg
i sin vilja, en viss höjddimension i sin
fantasi och klangstyrka i sitt språkinstrument.
Olof Thunman har ändtligen samlat
sina av vänner och beundrare längesedan
kända — -delvis också i tidningar och
tidskrifter publicerade — dikter till en
särskild volym. Och när man nu läser
igenom dem i följd, får man ett starkt
intryck av vilken ursprunglig och omedelbar
poet han är. Han tillhör dem, hos vilka
sången bryter fram ur naturens och
naturkänslans egen friska källa. Vi finna
skalden öga mot öga, hjärta mot hjärta med
naturen. Jordmusten liksom droppar och
skiner ännu i dikterna, och färgen tyckes
ännu våt efter den pensel, som målat dem.
Man vandrar i hans diktvärld med bröstet
vidgat och renat över vårliga marker, i vilka
det jäser och gror av myllans alstringskraft.
Han dyrkar naturen som en ung livsstark
hedning och uppgår med hela sitt väsen i
Yngve-Freys solflöde och jordgrodd. Sin
naturkult har han även symboliskt knutit
till Pan, vilken han går på spåren bland
den nordiska naturens kåddoftande
granskogar, snåriga hasseldungar och glimmande
insjövassar. Den store Pan är icke död,
så klingar jublet från östan till västan i
Olof Thunmans dikter. Han bespejar
guden, där han ligger och lurar på najaden,
som plaskar i vågen, medan skogsjungfrun
i naken skönhet träder fram ur lövens
revor, en sinnebild av skuggornas tystnad
och luftens blanka stillhet. Det blodfulla
livsbegäret, den primitiva och animala
driften, vilka personifierats i Pangestalten,
slå med het men — tilläggom — frisk
puls i Thunmans poesi. Med den törst,
som bränner de tvinande örterna och de
kvidande djuren, har skalden en intensiv
samkänsla i dikten Åkallan i torka. Med
mera lyftad fantasi bibehåller han
grundtonen i andra hymniskt stämda sånger,
såsom i den härliga vårdikten Var hälsad:
Var hälsad från skyar, som jaga,
från vildgässens ilande plog,
från dagrar, som skiftande draga
över höjdernas vaggande skog I
Var hälsad från svanar, som sträcka
med sång emot kärlekens vik
och slätternas åbor väcka
med sin jublande vildmarksmusik!
Var hälsad från lidernas sippor,
från tibastens hedniska snår,
som purpra de skrovliga klippor
som ett vårblot i folkvandringsår!
Som född i Uppland har Thunman
besjungit detta landskap och återgivit dess
natur i sin poesi. Heidenstam har i
Tankar och teckningar fällt några suggestiva
ord om — det föga populära —
landskapets karaktär: »Uppsalatraktens
järn-och stenålderslandskap, bastarden av hed
och skog, där enarna likt blotande
präster omringa de uppresta och underligt
lagda klippstyckena.» Det är den natur,
på vilken Thunmans öga vilat alltsedan
barndomen, och han har också i sina
dikter fångat dess anda och stil, varvid drag
av folklynnet sammanbundits med
naturstämningen.
Den vårbleka månen skrider
och vitnar alltmer i gryningens ljus.
Men vasst om de gångna tider
går offerlundarnas sus.
Djupt rotad i åkerjorden
står runstensfylkingen än
och nynnar de nötta orden —
de nötta orden om män.
Till den uppländska befolkningen höra
vallonerna, de mörka och härdade
järn-smederna, skaldens egna förfäder, vilka
han hyllar i en ståtlig dikt. I den bygd,
där asarnas huvudtempel stod och rester
av vikingaborgar ännu stå som utposter i
skogsbrynen, vaknar minnet om forntida
bragder och härfärder. Thunman har i en
dikt med ädel konst ristat en vikingaruna:
Vårsol svingar sitt gyllne töre,
Svitiuds himmel glimmar klar!
Utför forsande å och före
nyskodd drake drar.
Taktfast årornas rader gunga,
skum kring skarpa bogen yr.
Hundra kämpar till rodden sjunga,
stålögd hövding styr.
Och vilket fast sving i slutstrofen:
613
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
