Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Några bidrag till svenskfinsk teaterhistoria. Påpekade av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEORG NORDENSVAN
i Åbo och Hälsingfors, dessutom
»brukbara sceniska lokaler» i Viborg, Borgå och
Uleåborg. Teatern i Hälsingfors, invigd
1827, imponerar, när man ser ritningarna,
med sin nobla klassiska fasad (av Engel?).
Den var likväl i själva verket en träkåk,
träng och obekväm, salongen låg i
egyptiskt mörker och var iskall vintertiden,
publiken satt i päls och bottfårer. Men
när den nya stenteatern stod färdig 1860,
kunde Topelius yttra sin belåtenhet med
att man där »har ljust, varmt och
behagligt» och att »publiken själv har mycket
embellerat, sedan överplaggen stannat i
korridorerna.»
Då denna nya teater existerat i ett år,
bildades den första stående truppen — av
svenska skådespelare. 1862 tillkom
Fredrik Deland som ålderspresident. Men
innan spelåret var till ända, brann teatern,
och då ett nytt teaterhus stod färdigt på
det ödelagdas tomt, bildades 1867 på
nytt ett »inhemskt» sällskap. Teaterlivet
i Hälsingfors var nu inne i ett nytt skede.
Svenska teaterns verksamhet under det
halvsekel, den sedan upplevat, har varit
livaktig och händelserik. Här är inte
platsen att försöka en framställning ens av dess
huvuddrag — därtill fordrades även en
detaljkunskap, som jag ej gör anspråk på.
En överblick av spellistan i dess
huvudnummer intill slutet av 1870-talet finner
den intresserade i Fredrik Berndtsons
kritiker av 174 uppförda stycken —
kortfattade omdömen i allmänhet, rätt
välvilliga, jag har minnet av dem som skäligen
temperamentslösa. Och en följd bilder ur
livet bakom kulisserna ge skådespelerskan
Emilie Degerholms läsvärda och
underhållande minnen från denna teaters
glanstid och från de följande åren av dess strid
för att hälla sig uppe.1
Läget vid det nya århundradets början
skildras belysande av Olaf Homén i
följande rader:
»Den forna svenska teaterns stora
period är förbi. Efter ett kulturarbete, vars
omfång och värde framtiden skall förstå
att uppskatta, liksom det har samtidens
erkännande, är Svenska teatern på väg att
bli en institution, som överlevat sig själv.
1 K. Berndtson, Dramatiska studier och
kritiker 1879. — E. Degerholm, Vid svenska scenen
i Hälsingfors. Två delar 1900—1903.
En annan tid är inne. En ny publik med
nya krav växer fram. Man förmår icke
längre med annat än på sin höjd ett
välvilligt svalt intresse möta alla dessa
främlingar, som för något år fästas vid vår
seen och för vilka sejouren i Hälsingfors i
de flesta fall betyder en övnings- och
lärotid .. . Svenska teatern funktionerar redan
endels som elevskola för Stockholm. Ett
system, som trots publikens och
händelsernas vota fortsätter i denna riktning, är
dömt.»
Man har tröttnat på det »hasard- och
nomadsystein» som rådt, på den ständiga
omsättningen inom skådespelarnas leder.
Ledningen har åtminstone tidvis varit
vacklande och principlös, de konstnärliga och
de ekonomiska synpunkterna ha haft svårt
att samsas. Man har sett en finskspråkig
teater växa upp, vinna stadga och bli en
kulturfaktor av största betydelse. Och nu
fordrar man den svenskspråkiga seen, som
så länge hägrat som ett framtidsmål, men
med inhemska skådespelare, i sporrande
ideell tävlan med Finska teatern.
1 denna riktning har arbetet sedan gått.
1917 kunde samme författare fastslå, att
den svenska nationalscenen nu ändtligen
bygger på fast grund och lovar för
framtiden »en nationell svensk ( = finsksvensk)
teaterkonst, som ställer sig jämnbördig med
det, som finlandssvenskarna åstadkommit
inom vitterhet, vetenskap, konst och
industri »
Naturligtvis blevo Svenska teaterns
spellista och styrelsesätt livligt debatterade i
pressen. Unga kritiker uppstodo, man behöver
inte läsa många rader av Hjalmar
Neig-lick, Torsten Söderhjelm eller Olaf Homén
för att få ett starkt intryck av hur
uppfattning liksom uttryckssätt skiftat sedan de
gamla tiderna. Det är inte endast att de
unga sade rent ut vad de tänkte, inte
nöjde sig med allmänna uttryck av beröm
eller klander utan vidare motivering, att
man hos dem totalt saknade detta artiga
kringgående, försett med en och annan
ganska mild spetsighet, som betecknar
Topelius’ teaterartiklar. Den analyserande och
karakteriserande kritiken har trädt i stället
för den moraliserande och kåserande.
Såväl Neiglick som Torsten Söderhjelm — två
brådmogna talanger och stora framtidslöften
— rycktes bort i unga år Neiglicks
verksamhet omfattade fem år (1884—89), Söder-
66 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
