Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Några blad ur Rysslands andliga historia. Inledning till studiet av Dostojevskij. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några blad tir Rysslands andliga historia
Det ortodoxa frälsningsidealet inskärper
i motsats mot det västerländska den
ivrigaste, mest spända aktivitet i förhållande
till Gud och den dådlösaste passivitet
i förhållande till världen. Det som
frälsar är här icke liksom för västerländsk
uppfattning Guds fria nåd, vilken
människan har att blott taga emot och vilken
hon ej kan tilltvinga sig — på sin höjd
kan hon, såsom katolicismen lär, arbeta på
att göra sig till ett lämpligt och värdigt
organ för denna nåd —, utan människan
frälsar sig själv genom askes, kontemplation och
extas. Den ortodoxa frälsningstypen är
av samma struktur som de österländska
och hellenska självfrälsningstyperna.
Överhuvud torde vi finna, att inom alla
de religioner, där Gud fattas som det
orörliga, inom sig vilande Varat, finns en mycket
stark tendens att förankra frälsningen i
människans egen aktivitet och låta
densamma framgå som den slutliga frukten
av gnostisk askes, apollonisk
kontemplation och dionysisk extas.
Det ligger intet underligt eller oväntat
i att denna inriktning framstår såsom
alltigenom apolitisk och ajuridisk. Makten
ter sig från dess ståndpunkt icke bara
såsom en frestelse — det måste den alltid
förbliva för den kristne — utan såsom något
direkt ondt, vilket, om man begagnar sig
därav, snärjer in en och kommer en att
fastna i sinnlighetens taggiga snårskog.
Därför bör den fromme icke blott vakta sig
för att hängiva sig ät makten, utan han
bör avhålla sig från ali beröring med
makten och dess manifestation staten.
Våldet måste han under alla
förhållanden sky. Tolstoys
icke-stå-det-onda-emot-princip är framsprungen ur denna
apoli-iska anda.
Från ortodoxins synpunkt blir kyrkan
helt och hållet en »Jenseitsanstalt», som
icke har det minsta att skaffa med denna
världen och vad den tillhör. Häri skiljer
sig ortodoxin skarpt från t. ex.
katolicismen, som bejakar makten, visserligen icke
såsom sådan, men som ett medel att forma
världen till ett gudsrike.
Medan västerländska tänkare, vilka
såsom Rothe och Boström stå kristendomen
nära, sia om den dag, då kyrkan skall
helt uppgå i staten, drömmer ortodoxin om
att staten slutligen skall förvandla sig till
kyrka. Det ortodoxa idealet är en apoli-
tisk, för de formellt rättsliga synpunkterna
fullkomligt främmande teokratism.
Praktiskt har denna ortodoxins
apoli-tiska och ajuridiska hållning ledt till den mest
fulländade cesaropapism och därmed till
ett genomgående slaveri under en till sitt
väsen rent hednisk stat, som bejakar
makten som det högsta av värden. Denna
utveckling är konsekvent, ty makten låter
sig, sådan världen nu en gång är, ej
ignorera, som vore den en väsenslös skugga.
Frånsäga sig de bästa i princip allt direkt
inflytande på makten och dess utövning,
få de finna sig i att denna faller i
händerna på människor, som utöva den utan
hänsyn till högre värden.
Den ortodoxa kyrkan har med stort
jämnmod tagit konsekvenserna av sin
hållning och villigt böjt sig för statens
härskare, ja, gjort denne till en jordisk gud,
blott man trott sig äga vissa yttre
garantier för att härskaren var rättrogen.
I nära samband med ortodoxins
apo-litiska och ali makt avvisande hållning
står dess dyrkan av lidandet.
Att böja sig och tyst lida blir då den
kristnes enda utväg. Särskilt på rysk mark
slår denna attityd över i en extrem kult
av lidandet. Lidandet omstrålas här av
en säregen helighetsgloria och blir till ett
verkligt egenvärde, ja, till det högsta
värdet. Medan den västerländska
kristendomen stannar vid att i lidandet se något
innerst negativt, som emellertid kan verka
renande och luttrande, därigenom att det
driver människan inåt och ned mot djupen,
där hon vinner kontakt med en glädje,
som kan hjälpa henne icke bara att bära
lidandet utan att övervinna och omvandla
det, ter sig lidandet för ortodox
uppfattning såsom något i eminent grad positivt
och i sig självt heligt, som ligger på ett
högre plan än ali glädje. Lidandet blir
här icke bara till en renande utan till en
försonande och skapande princip.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
