Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Några blad ur Rysslands andliga historia. Inledning till studiet av Dostojevskij. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John Gustavson
såsom befryndade med ortodoxt ethos, äro
av rent historiskt ursprung och utvecklats
under det ryska folkets sedan snart ett
årtusende fortgående beröring med ortodoxin.
Likväl förefaller det oss främlingar som om
sammansmältningen mellan ortodoxi och
ryskt folklynne aldrig skulle ha blivit så
fullständig, om där icke förefunnits en
ursprunglig valfrändskap.
De senare århundradenas ryssar ha
otvivelaktigt en långt mera understruket
apolitisk och ajuridisk inriktning än
väster-ländingarna i gemen. Ryssen, antingen
han nu är konservativ eller radikal, visar
en omisskännlig böjelse för att betrakta den
rationella staten, sådan denna i hög grad
under inflytande av den romerska rätten
gestaltat sig i Västeuropa, med förakt och
misstroende.
Ryssen ser gärna i staten uteslutande en
död yttre ordning, organiserad
kärlekslöshet och egoism; västerlandets höga
uppskattning av staten är för honom ett tecken
till att västerlandet avfallit från den
ur-kristna broderlighets- och kärlekstanken.
Konservativa slavofiler, sådana som
Kirje-jevskij, Chomjakov och Aksakov, mötas
med extrema radikaler och nihilister,
sådana som Herzen, Bakunin, Tsjernysjevskij,
Pisarev och Kropotkin, i utdömandet av
den moderna staten. Medan slavofilerna
fylka sig kring och lyfta på skölden den
heliga tsarismen, i vilken de se en av Gud
själv förordnad, på kyrkan stödd
teokra-tism, springa radikalerna, som ej vilja veta
av omvägen över den rationella staten,
direkt över i känslorusig
broderlighetsdemo-krati, kommunism och människokärlek.
Mycket tyder på att slavofilerna, även
om. de göra sig skyldiga till en fakta
överspringande skönmålning, ha rätt, då de
framhålla, att Rysslands historia vittnar om
att denna apolitiska inriktning är
konstitutiv hos det ryska folket. Kyrkan och
ortodoxin ha nämligen betydt synnerligen
mycket för Rysslands politiska enande, även
om det måste stämplas som en slavofil
lögn, då det påstås, att icke våldet och
erövringen skulle haft sitt tungt vägande
ord med i laget. Moskvas storfurstar hade
sannerligen ej några skrupler i fråga om
att använda våld.
Naturligtvis har denna i ryskt folklynne
liggande apolitiska och ajuridiska
inriktning ytterligare förstärkts av ortodoxin.
Otvivelaktigt har ortodoxins
asketisk-kon-templativa ethos, som är fullkomligt
främmande för allt kulturarbete, i hög grad
tilltalat och därjämte lagt hyende under
ryssens naturliga indolens och
arbetsskygghet. Likaledes har den ortodoxa kulten
av de extatiska intensiva ögonblicken och
därmed sammanhängande förakt för det
jämna disciplinerade plikttrogna arbetet
anslagit besläktade strängar i den ryska själen.
Ryssen är nämligen väl i stånd till stora
dåd, som ej fordra lång och planmässig
förberedelse, men knappast till ihållande
omsorgsfullt arbete.
Säkerligen har ortodoxins objektivistiska
läggning, för vilken det högsta är att
hängiva sig åt skådandet av en av subjektet
fullkomligt oberoende sanning, i hög grad
förstärkt ryssens av naturen
personlighetsfrån-vända och okritiska hållning. En extrem
objektivism leder, såsom redan Bjelinskij
påpekar, till vidskepelse. Från böjelsen
för vidskepelse har väl åtminstone hittills
knappast någon ryss förmått helt frigöra
sig. Även de, som själva betraktat sig
såsom i hög grad upplysta och kritiska och
som uppriktigt förvånat sig över
genom-snittsvästerländingens okritiskhet och
dogmatism, ha fallit offer därför. Herzens tro
på den ryska miren som alla
samhälls-olyckors helare liksom Bakunins extrema,
fradga tuggande ateism torde innerst vara
lika vidskeplig och absurd som den ryska
bondkvinnans övertygelse om att fånga
lyckan genom att offra några ljus åt någon
förgylld ikon. Ja, även i slavofilernas och
Dostojevskijs tro på det ryska folkets
mes-sianska kallelse spåra vi ett starkt inslag
av massiv vidskepelse.
Över huvud har ortodoxins kult av
lidandet samt kontemplations- och
extasideal försatt det ryska folkets vida,
expansiva, inga gränser kännande, känslorusiga
själ i vibration. Den ryska folksjälens
böjelse för att flyta ut och förlora sig själv
i något obestämt och gränslöst, dess
dragning till och sympati för de varma, dunkla
massinstinkterna ha otvivelaktigt verkat
modifierande på det ortodoxa extasidealet, så
att huvudtonvikten på rysk mark kommit
att med undanskjutande av den mera
apol-loniska kontemplationen företrädesvis falla
på det dionysiska momentet:
mysterieextasen.
‡
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
