Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Slutuppgörelsen med poesien i "Lycksalighetens ö". Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik V etter lund
het. Därför älskade romantikens alltid
spekulationsvakna poesi att tolka
skönheten, älskade att skänka den
ojämförliga själslyftning, som ligger i förenad
estetisk och intellektuell njutning.
»Lycksalighetens ö» blir romantikens typiska
idédrama just då det ställer problemet
estetiskt, medan t. ex. Goethes Faust
ställer det först teoretiskt — Fausts
tvivel och sökande — sedan praktiskt —
Fausts sökande efter en livsuppgift;
skönhetsdrömmen hos Helena är en
episod.
»Lycksalighetens ö» ställer problemet
estetiskt. Hjälteynglingen kung Astolf,
led vid sitt hemlands fattiga och kala
verklighet, drömmer om absolut skönhet
och lycka och når den hos
skönhetsdrottningen Felicia på Lycksalighetens ö,
där han dröjer i århundraden, innan det
går upp för honom att han svikit sin
mänskliga plikt. Han sliter sig ur den
älskades armar, återvänder hem och röner
nu straffet att den verklighet han
ringaktat möter honom i grymt parodiska
former. Han misslyckas i sitt försök
att återupprätta det fördärvade
fosterlandet, vill återvända till Felicia men
faller för Tidens lie och bäres av
västanvinden som lik över till
Lycksalighetens ö.
Har Astolf felat genom sitt själviska
skönhetsliv, så har Felicia gjort
detsamma. Omgiven av sina tärnor, de
sköna konsterna, som skalden
beundransvärdt individualiserat, liksom han lyckats
med Felicia själv, lever Felicia sorglöst
som den »sinnliga fantasiens» fé, den
idealt-jordiska skönheten själv i en
all-besjälad natur, bland palmer och rosor
under en strålande himmel. Hon har
blivit sig själv och sin fullkomliga
skönhet nog, har låtit kalla sig Felicia eller
den lyckliga, har givit sig åt Astolf
som en jordisk kvinna giver sig åt en
man, och i sitt exalterade kärleksliv
med honom uppgår hon helt. Och så
är hon egentligen Astralis, den
stjärn-borna, en »ljusfödd genius», och
hennes mor är den höga Nyx, den
översinnliga fantasien, »gudaskådningen», vars
hem över stjärnorna hon i sin nuvarande
sorglöshet, bland blomster och fjärilar,
gärna glömt, trots moderns dunkla
varningar. Däri ligger hennes skuld;
skönheten får ej själviskt isoleras inom en
än så blommande jordiskt-idealkrets.
För Felicia som för Astolf finnes blott
en väg till försoning, och den höga
modern visar den för dem båda: deras
jordiska sinnliga begränsning måste
upphävas. Därför måste Astolf passera
dödens port, därför måste Felicia, den
jordiska skönheten, gå under för att
återvända till stjärnhemmet. Det är vad
som sker i dikten.
Så blir sagan om de två å ena sidan en
poetisk filosofi om det sköna, utvecklar
dess väsen från dettas metafysiska och
on-tologiska sida. I en världsbild med
gränslösa perspektiv visar den, hur det
jordiskt sköna just i sin undergång röjer
sig som ett evigt, vartill ali
skönhetslängtan syftar, även då den härnere,
som Astolfs, går vilse. Därför hade
Astolfs skönhetslängtan innerst rätt:
som jordisk glider Felicia visserligen ur
hans armar, men i evighet får han äga
henne i det osynligas land.
Men detta estetiska problem är för
Atterboms transcendentalism också det
mänskliga. Hur han i sig själv hade att
övervinna den esteticism här är fråga
om, ha särdeles några nyare
litteratur-historici, Albert Nilsson och Carl
Santesson skarpsinnigt utvecklat. Det fanns
hos Atterbom, som Santesson säger och
ypperligt belyser i detalj, en vek och
sensuell lyckodrömmares natur. Men,
som även jag en gång påvisat apropos
skaldens andra sagospel Fågel blå: hans
reflekterade och livsfrämmande väsen
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
