Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Slutuppgörelsen med poesien i "Lycksalighetens ö". Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Slutuppgörelsen med poesien i »Lycksalighetens ö
var föga ägnat att nå den lycka hans
heta och yppiga fantasi föregycklade
honom och alldeles särskilt utmålade
som kärlekens lycka. Därför låter han
Fågelblå-diktens självporträtt skalden
Deolätus till sist efter hård kamp bli fri
från allt detta och utan eget
personlighetsliv leva i en självuppoffrande
resignation, som för den verklige Atterboms
veka lyckobehov aldrig skulle ha blivit
tillfredsställande, endast konstlad, och
som trots hans motsatta försäkringar
näppeligen fört till hans ideal att vara
glad i Gud (»Deo lætus»). Och den
dikt, som sagospelets Deolätus då hoppas
kunna nå till, en harmonisk dikt, »i varje
fiber försonad med tillvaron och alltet»
— den lyckades för Atterbom först riktigt
när han verkligen nått den personliga
sällhet, som hans ungdom och hans andra jag
Deolätus förgäves törstat efter. Ty är
det tillfälligt att dikter som »Snödroppen»,
»Liljekonvaljen», »Blåklockan»,
»Syrenen», »Ögon, vem är mera skön», i
vilka jordens vänligaste, grönaste
fägring lyser fram i tacksamhet mot himlen
— är det tillfälligt att så pass många
av skaldens djupast lyckoindruckna, mest
kristalliskt ljusrena verser tillkommit
sedan han börjat leva sitt enastående
lyckliga familjeliv, sedan Ebba av
Ekenstam blivit hans? Vardt hans sällhet
icke Astolfs lidelsedruckna ynglingsrus
vid Felicias bröst, blev den i stället den
sommarliga idyll med Svanvit—Ebba,
blev det »ljuvt oändliga i livets
inskränkthet», som bättre passade hans verkliga
väsen.
Men därhän hade han ej kommit,
när han omkring 1820 kastade sig över
den gamla folkbak om Lycksalighetens
ö, som han visserligen älskat sedan
barndomen. Och att han så plötsligt
övergav den oavslutade Fågel Blå, det
kunde, menar Santesson, bero på, att
fabeln i Lycksalighetens ö gav honom ny
anledning att syssla med det själsliga
problem, som alltjämt upptog honom
och vars lösning i Fågel Blå — Deolätus’
resignation — icke kunde vara honom
nog.
Skall man söka förklara, är denna
uttydning så god som någon. Och har
själva fakta för sig. I Astolfs hejdlösa
trånad till skönhetslandet, i hans och
Felicias kärleksliv kunde skalden så
omständligt han behövde leva i sin egen
lyckodröm. Men han kunde ock vida
åskådligare än i Fågel Blå belysa sin
mandoms reaktion mot den estaticistiska
själviskhet han numera varseblivit — och
likväl hålla fram sin skönhetslängtans
djupaste rätt. Som de två synbilderna
våra ögon se sammanflyta till en,
sammanflyter så Atterboms inspirerade
förkunnelse av poesiens tragedi, som
klarlägger det skönas innersta väsen, med
hans personliga själskris, hans dom över
sig och sin föregående romantik, hans
försvar för dess och sina innersta
intentioner.
Och var än Atterboms lyckobehov
outrotligt och helt visst en förutsättning
för hans mest harmoniska poesi — man
får ej neka, att de ideelt etiska och
religiösa krav han ställer upp mot sin
estetiserande själviskhet aldrig blivit så
pockande starka, om de ej flutit ur
något lika väsentligt för hans innersta
jag som lyckokravet. Jag skall ej söka
avgöra, vilket av dessa två kämpande
motiv som mest varit Atterbom. Men
starka voro de bägge, därpå är ju
sagospelens konflikt beviset. I
»Lycksalighetens ö», i Astolfs och även Felicias
öde ger den i diktens kolossalförstoring
som en hägring ute i rymderna av
skaldens egen konflikt.
Jag skall i denna uppsats icke dröja
därvid. Jag skall endast i sagospelets
sista äventyr belysa de avgörande
moment, där Atterbom bryter med den
99
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
