Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Slutuppgörelsen med poesien i "Lycksalighetens ö". Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik V etter lund
esteticism, som man förr tämligen
identifierade med romantiken själv.
Misstaget har narrat åtskilliga; jag undrar,
om ej den unge Viktor Rydberg var
bland dem. Säkert är, att då i våra
dagar till exempel dansken Johannes
Jørgensen från katolsk-etisk ståndpunkt
ibland uttalat sig reserverat om
»romantiken» hos sig och andra, så har
han menat denna själviskhet och icke
betänkt, att Ingemanns, Hauchs,
Andersens romantik också betydt känsla för
de högsta värdena.
Men tillbaka till Atterboms dikt!
II.
Astolfs lik har burits över till
Lycksalighetens ö, och i gränslös sorg och
bestörtning dväljas Felicia och hennes
tärnor omkring. I deras mun ljuder
för första gången själva det hemska
ordet död i sitt fruktansvärda
verklighetssammanhang ut över Lycksalighetens
ö, dit döden förr aldrig hunnit. Då
spritter naturen upp och ger eko (som
i folkboken, där Atterbom fann själva
sagan): död! död! död! Det betyder
öns undergång:
— — den vida parken bävar
vid ljud, som rundtom skalla, ljud som hotfullt
bebåda oerhörda ting.
I ett griftvalv sitter också snart
Felicia vid en evig lampa med Astolfs
lik, medan jordbävning skakar ön och
palatset brinner. Hon, den odödliga,
har blott att ruva över sin sorg, och
utan att skalden antyder något blir
för läsaren griftvalvet en symbol av
den sinnenas tomma tillvaro, där hon
numera finner sig levande begraven.
leke ett ögonblick fattar hon sin Astolf
som existerande utanför det
balsamerade vaxgula stoftet i glaskistan.
Men som jag en gång för längesedan
haft tillfälle påpeka: i ett annat fall har
olyckan fört henne till besinning. Och
vad Atterboms Felicia därvidlag säger,
antyder en vändpunkt, som ägt rum i
diktarens betraktelsesätt och som skulle
äga rum i Sveriges litteraturhistoria.
På sin vemodiga hemfärd till ön hade
Astolf själv med ett helt annat intresse
än förr, ja med andakt, som man nu
säger med »livsfromhet» sett på
människornas verklighetsliv, på skördefolkets
värv. Sin maka, skönhetsdrottningen,
ville han bedja, att hon mer än hittills
skulle låta strålarna från sin ö värma
och förgylla detta människornas liv. Nu
går detsamma upp för henne själv.
Hennes jordiskt-ideala rike faller i
ruiner. Sina tärnor, lycksalighetsöns
nymfer, skönhetens aristokrater, vilkas liv
i en undantagsvärld varit en azur utan
moln, en harmoni utan missljud, dem
sänder hon bort till människornas
skymningsland. För hårda och vanskliga
öden där skola de ej rysa! Ty där ha
de sin uppgift. Människovärlden har ej
endast återkrävt Astolf, den kallar även
de ideella makterna till sig. Hör
Feli-cias dom över sin tidigare begränsning:
Vår syskonring, av glans och prakt berusad,
förgät, vartill vår makt oss given var.
Jag uraktlät, blott i mig själv förtjusad,
de andras lott, dem jorden fängslat har.
Blott i de ringaste av mina krafter
min värld med deras stod i sammanhang.
Där drömde mången om min nektars safter,
men ingen hörde rätt min harpas klang.
Ack! själv jag stämde den ej rätt. Mitt rike
blev söndrat så från människornas värld,
en luftig ö; blott han, som till vår like,
jag gjorde, nådde den på luftig färd.
Då glömde även han de arma bröder,
fastän de voro gudasläkt, som vi.
Nu förstår hon sitt öde som straff
för denna själviskhet. Därmed har
hon kommit sin och Astolfs gåta närmare.
Fastän när hon undrar, om ej dock
ioo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
