Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Slutuppgörelsen med poesien i "Lycksalighetens ö". Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik V etter lund
skall blott föra den ur
skuggspelsvärlden. Men själv är den själva livets
ungdom!
Så häntyder Nyx på Astolfs öde.
Men hennes eget barn, hennes Astralis,
stjärneféen, skulle ej missförstå sitt eget
väsen, sin, skönhetens egen tragedi.
Hon skulle veta, att ovansklighetens
själ helt visst lyser ur det jordiskt sköna,
men ack, hur flyktigt! Och dock, just
dessa flyktiga besök ge
»blomstertäckhet» åt den sinnevärld, som
så kort får njuta och så länge sakna dem.
Ej heller Astolfs sköna kroppslighet
fick räcka ständigt, en »härmning av
gestalt», som den likt allt kroppsligt
var. Till modern Nyx skulle Felicias
längtan höja blicken — icke blott för
att däruppe ånyo falla i Astolfs famn,
utan för att själf nå sitt evighetsväsen:
»Fagra dikt!» — tilltalas hon av modern
— »som har inom dig varje sannings
innehåll!» Skönheten, Felicia, sviker då
lika litet som hjärtats längtan, Astolf,
svek. Dess undergång blir befrielsen
från dess sinnliga begränsning, blir
föreningen med en »gudaskådning», som
omfattar det översinnliga.
Det stjärnstilla majestätet kring Nyx’
trimetrar, det djupsinniga och
sublimt-innerliga i denna slutscen hör liksom
Nyx’ föregående samtal med Felicia
till det största svensk poesi äger. För
vanlig »vitterhetsälskande» publik är det
lycksaligt okänt. En viss brist på
åskådlighet, icke ovanlig hos skalden,
försvårar här och där det snabbare
tillägnandet, varför monologen ytterligare
vinner på upprepad intim läsning.
In i Nyx’ trimetermonolog ljuder likt
en tragisk körsång de flyende tärnornas
klagokväde. Om den här blott ett: de
flyktandes förtvivlan att dragas in i
jordkretsens skuggor, som just gripa
dem, tyder ej på att de själva, som
Felicia förelade dem, känna sig ha
någon uppgift bland människorna.
Medan nymfernas sång leder vår
blick från Lycksalighetens ö bort mot
den dystra jordiska verkligheten, tonar
sagospelet som ett sublimt men ljust
mysterium ut i den helga stjärnkören,
som i enlighet med Nyx’ löfte visar
Felicia hem. Hur övervunnet, hur
betydelselöst blir ej detta stackars jordiska
stoft,
stoftet, skuggors hem,
som menade sig kunna skilja hjärtan.
Kärleken och lidandet — offrets smärta
— hemföra den älskade till livets träd,
och där får även den fagra dikten, skild
från sitt jordiska, stå hos sin fader. Och
än en gång utsjunga stjärnorna till
Felicia sagospelets innersta tanke, att
dikten, skönheten, liksom hjärtats trånad
till skönhet och dikt, varit himlaborna
och syftat hem:
När ditt sinne glödde
var dig jorden trång;
när ditt hjärta blödde,
flög du hit i sång.
Njut en fröjd otalig,
fäll din slöjas skir.
Du var där lycksalig,
här du salig blir.
Hasta, sköna syster,
i vår kor tag del!
Än oss höra lyster
dina toners spel.
I en helgad yra
giv dem åter lopp!
Lyssna! Svan och Lyra
ropa dig bitopp!
Redan den identiska versformen
antyder, att stjärnsången är en parallelldikt
till den näktergalens sång, som avslutade
sagospelets första halvdel.
Och parallellen går på djupet,
avslöjar sig som de två skenbart motsatta,
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
