Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Slutuppgörelsen med poesien i "Lycksalighetens ö". Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S lit tii p p g ö r e l s ert med poesien i »Lycksalighetens ö»
i verkligheten sammanhängande leden
av diktens idékärna. Efter ali målning
av rus och lycka sjöng näktergalen på
själva Lycksalighetens ö om försakelse
och förgängelse, och vid själva
odödlighetskällan slutade han med ordet dö!
Nu efter förstörelsen, kampen, smärtan,
Astolfs och Felicias uppoffring, sjunga
Svan och Lyra och lyfta oss från
jordens skuggor upp till sin stjärnefrid,
till evinnerligt liv.
Men det ena var villkoret för det
andra: utan Astolfs färd genom dessa
jordeskuggor, utan hans vemodigt
misslyckade men manligt ideella försök att
godtgöra det fel, han så bittert fått
sota för; till sist, utan hans och Felicias
jordiska undergång hade stjärnorna ej
sjungit, hade det sköna i sinnevärlden
ej nått sin förklaring inför deras majestät.
Den polemik, den självkritik
Atterbom så storartat genomför i sagospelet
gäller då icke romantiken, endast
romantikens esteticism; gäller icke poesien,
endast dess självförgudning inom sin
jordiskt-ideala sfär.
Och hur vore något annat möjligt?
Kellgren kunde säga om sin lyra, att
han hel och hållen dvaldes i den (»omnis
in hoc sum»), Tegnér, att han egentligen
levat endast när han sjöng. Men så
innerligt, så bergtaget, så på en gäng
instinktivt och filosoferande medvetet
som Atterbom har näppeligen någon
annan svensk skald gått upp i poesien,
vilken för hans romantiska second sight
ersatte även den verklighet, där han
så mycket mindre än de andra var
hemma. Inga religiöst-etiska
betänkligheter kunde undergräva hans kärlek till
poesien, som blivit ett med själva hans
väsen; han gjorde den i stället själv
helig. Genom hela sitt liv förblev han
också trogen denna livsmakt, och ännu
1847, när höstens stjärnor länge blossat
över hans allt ensligare tillvaro uppe i
den lilla högnordiska lärdomsstaden,
vittnade han i en hälsningssång till
svenska allmänheten så som han skulle
ha vittnat i Auroras morgon:
Allting åldras — blott Diktens panna
ristas aldrig av flydda år,
Tidens hjul lockar hon att stanna,
själv är hon jordens och hjärtats vår.
Viljor givas, som aldrig hissna,
känslor givas, som aldrig vissna,
bragd och sång deras tolkar bli.
Livets makter må växla, brista,
men dess första bli ock dess sista:
Tro, och Kärlek, och Poesi!
105
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
