Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Den hemlighetsfulla sången. Av Dan Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den hemlighetsfiilla sången
ty han var icke som vanligt tyst, sluten
och försagd. Men först måste jag
berätta en historia!
I samma stadsdel som jag bor
italienaren Caprini, som äger det
konstgju-teri på vilket Filippus arbetar. Jag var
drucken, icke mycket, men tillräckligt,
och jag gick till mäster Caprini för att
söka Filippus. Jag hade vistats mycket
där i huset och kände mig nästan som
hemma, utom det att jag alltid haft en
främmande känsla inför hustrun, som var
en reslig, vacker och mycket allvarlig,
nästan stolt kvinna på trettio år. Hon
hade alltid varit mycket kylig och
reserverad mot mig, jag trodde hon fann
mig högfärdig och osällskaplig. Hon
hade två barn i åldern fem och sex år.
Hon satt och läste i en bok då jag
kom in, och hon såg upp gladare än
vad jag någonsin förr sett henne — och
vackràre. Hon bjöd mig på vin, men
själv smakade hon det ej. Jag vet ej
hur jag kunde vara så vansinnig att
dricka, när jag redan förut var drucken,
men jag kände mig ej i vanlig
bemärkelse rusig. Hennes man och Filippus
hade gjort en resa till en annan stad
och skulle ej komma hem den dagen.
Jag spelade på en gammal fiol, under
det Leonora satt tyst och stilla och bara
såg på mig. Jag talade icke mycket
med henne, jag ämnade strax gå min
väg, jag kände mig osäker och nästan
rädd för något, trots vinet, men jag visste
ej vad det berodde på. När jag skulle
taga farväl märkte jag ett par stora
tårar i hennes ögon och hon tryckte min
hand alltför hårdt och jag svarade med
att hålla den alltför länge. Hon lutade
sitt huvud mot min skuldra och vi stodo
länge så, jag tänkte på intet, jag kände
mig bedövad som av morfin. Och hur
det kom sig att vi sutto bredvid
varandra på divanen och höllo varandras
händer så länge kan jag ej redogöra för
— jag hade förlorat min rädsla och
varje spår av moralisk självbevarelsedrift,
intet i världen syntes mig innebära
någonting farligt eller förbjudet, allt var
så som händelserna fogat det och som
det borde vara.
Hon sade att hon älskade mig, och
jag blev icke förvånad. Likt en läkare,
som avlyssnar sin patients bekymmer,
hörde jag på hennes hjärtas bikt, och
jag minns att jag fann historien
gammal, jag satt och kände inom mig den
eviga upprepningen, som aldrig skall
taga slut — jag kan icke säga att jag
fann den banal, ty så länge en man är
en man kan aldrig den stora kärlekens
tragiska bikt bli banal.
Jag gick därifrån mycket sent och
vid vilken tid minnes jag ej. På
morgonen var det som om jag midt ibland
siffrorna sökt tolka betydelsen av en
besynnerlig dröm. Människorna säga att
jag är kall och hjärtlös, men det är icke
sant. Jag älskade icke, det är hela
hemligheten. Återigen om en dag träffade
jag Filippus på vinstugan. Aldrig skulle
det fallit mig in att med ett ord
ge antydning om det som händt —
eller icke händt. Jag var icke högfärdig,
jag var icke heller riktigt ledsen, jag
var mest likgiltig, jag ångrade icke men
ville ej heller återknyta eller fortsätta.
Allt vore bäst om det finge försvinna,
som en sista glimt av en sällsam och
lockande dröm försvinner just som man
slår upp ögonen i det mörka rummet.
Och därför spratt jag ofrivilligt till, när
Filippus plötsligt sade:
— Du skall icke förakta människor
fast de äro svagare och mindre än du,
du har visst lätt för att sätta dig över
och förakta. Jag — jag skall säga dig
att det finns många små människokryp
som se upp till dig — ja, som älska
dig, å, jag skulle kunna berätta en
historia, men jag tiger.
107
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
