Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Den hemlighetsfulla sången. Av Dan Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den he m lig hetsfu lia så ng e n
Av Dan Andersson
Där du såg död och skymning blott
där öppnades en ljusets port,
och allt du ti-odde lågt och smått
blef ofattbart och stort.
Och den du ansett minst och sämst
av dein dig älskat här,
har lärt dig fatta vem som främst
i himlens rike är.
/ ÅTTA MÅNADER har
/ jag suttit vid detta bord
och kämpat mot lusten
att stiga upp och gå och
al drig komma igen. Jag skulle ha alla
mina affärer klara och så en
skymningsstund nicka till avsked åt den
rödkin-dade chefen, som jag hatar, fast han
aldrig gjort mig något ondt. Jag tror jag
skulle kunna nicka vänligt, kanske till
och med ta hans blöta hand, bara det
vore allra sista gången, och sedan skulle
jag gå rakt fram genom parken och
bara fortsätta att gå ända ut mot den
ändlösa horisonten, där havet böljar och
sanden buktar i kaningråa ryggar. Där
skulle jag sätta mig ned och höra den
hemlighetsfulla sången.
Varför hatar jag mannen med de röda
kinderna, han som alltid är vänlig mot
mig? O, jag vet! Han är glad över
att jag stupat på mitt livs kallelse,
musiken, att jag hamnat här, hans hjälp
består i att med en knuff då och då
skuffa mig allt längre in i det
kommersiella maskineriet. Varje gång han
uppmuntrar mig stiger det ett tyst skrik ur
mitt inre, därför att han är skadeglad
och därför att det gör ondt i mig när
siffror och kolumner springa upp
omkring mig som hela regementen av bru-
tala förtryckare. Han sprakar av
välmåga över allt detta. Men jag skall
försöka att icke hata honom mer, när
jag ger mig i väg, när jag sitter vid
havet och ser den vaggande tången ge-,
nom skummet och när måsarnas vingar
lysa som eld — då skall jag icke hata
honom mer. Ty fast han icke tagit
någon del i det som nyss händt, och som
jag vill berätta, så kan jag icke stå till
svars med att känna ovilja, allt är nytt
och underbart.
Jag har hört och hör en sång från
fjärran. Det är icke bara trädens eller
sjöarnas rassel i månljusa nätter, ty om
jag far dit upp till min barndomsskog
i vildmarken, så ljuder den ändå på
avstånd. Så har det alltid varit, hur högt
jag gått har jag icke kommit sången
närmare, hur höga berg jag än bestigit
har jag icke funnit detta, det är alltid
en bit längre bort än jag kan släpa
mig med ali min möda. Ja — så
har jag känt det länge, ända tills nu,
när denna sång plötsligt kommit mig så
nära att den blivit till ljus och eld.
Ty i går träffade jag konstgjutaren
Filippus. Jag har talat med honom
många gånger, men aldrig har han sagt
sådana saker som i går. Vi sutto på
vinstugan, han måtte ha varit drucken,
106
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
