Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Den hemlighetsfulla sången. Av Dan Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dan Andersson
sitta på en soffa, och då skall jag gå dit
och sätta mig bredvid dem, bara för att
se hur de då se ut. Nej, jag skall gömma
mig i buskaget och avlyssna dem.
Varför? Vad vill jag veta, vad angår allt
detta mig, jag kan aldrig, aldrig bli
förälskad i denna kvinna. Men jag är
nyfiken, det är allt, och jag går sakta efter
dem och jag ser att de sakta gången,
jag räknar ut vilken soffa de ämna sätta
sig på, och jag går bakom trädgruppen,
hoppar över det låga trådstängslet i
kanten av gräsmattan och smyger mig upp
nästan bakom deras rygg. Jag blygs,
men jag måste, aldrig skall jag älska
Leonora, icke bryr jag mig om — men
jag vill veta om hon har ett
kärleksmöte med mig ena kvällen, med honom
den andra. Ty då kan det inte vara
detta han menat, Filippus, när han
talade om en kärlek som var som en
himmelsk sång. Och varför gå de annars
tillsammans, icke kan hon väl göra
honom till sin förtrogne i sin nya kärlek,
då förvaltar hon kärlekens pund så illa,
att hon ej ens är värd en tanke mer.
Vad säger jag — jag har ju beslutat
att i alla fall aldrig tänka på henne!
De tyckas sitta fullkomligt stilla, jag
jag kan icke se dem och de säga knappt
ett ord till varandra. Kanske de sitta
och omfamna varandra? Men nej, när
jag böjer undan grenarna ser jag dem
ändå, de hålla ej ens varandras händer.
Nu reser han sig upp, nu talar han, o,
han talar halvhögt, jag kan mycket väl
höra–
— Han kommer alldeles säkert den
här vägen om fem minuter. Därborta
är hans pensionat, han skall vara här
nu! Och så hör jag Filippus’ steg på
sandgången och jag vet —- jag vet!
Jag smyger mig ljudlöst ut ur snåret
och störtar i väg inåt staden. Ty detta
vill jag ej, och nu vet jag vad jag vill
veta!
III.
Veckor och månader ha gått och jag
har icke sett henne sedan, jag har tänkt
på henne varje timme av dagen, och
dock har jag kämpat emot, och jag har
övervunnit, ja jag känner att jag är
mäktig detta att låta allt fördunsta, skall
det taga än så långa år. Det har blivit
höst, och parkernas löv glimma som
målade eldsflammor, luften är mättad av
doft från allt som mognat och snart
skall förgås, himmelen är klar och
solen hugsvalar med en värme som icke
plågar och pinar utan föryngrar. Allt
mulnare känner jag minnet av det som
varit, allt friare, allt rakare går jag mina
ensliga promenader. Jag är en segrare,
en lycklig människa! Jag tycker ibland
att jag rent av borde behaga Gud, jag
som är så fast, så bestämd på det
rättas vägar. Ty jag har icke endast
räddat mig själv från synd, utan även henne.
Filippus har rest från staden, innan
dess såg jag honom några gånger, men
han talade ej till. mig, och hans ansikte
uttryckte intet. Jag ville gärna veta om
hon sagt honom att hon ej återsett mig,
men det kan kvitta lika. Är det ej
skönare att veta sig ha gjort rätt?
Visserligen, ibland stiger en
brännande oro upp i mitt bröst, och jag
känner mig icke så belåten med
utgången av detta. Men jag tröstar mig med
att detta är en återstod av mannens
högfärd att vilja erövra och besitta, att
taga allt som ges, även om han kunde
undvara det. Huvudsaken är att jag
handlat hederligt och rätt. Och har jag
icke det? Är det någon som djärves
förneka att jag gjort rätt?
Midt under dessa förklaringar, vilka
ja§T gav mig själv i ensamheten, blev
jag gripen av en stor bävan, jag visste
ej rätt varför. Men jag kände en allt
häftigare lust att meddela mig med Leo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
