Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Den hemlighetsfulla sången. Av Dan Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den hemlighetsfiilla sången
nora. Jag förklarade detta så att jag
gått alltför långt i min stränghet mot
oss bägge, och att det även tillkom en
människa att vara mänsklig. Men på
vad sätt —- och skulle då ej allt flamma
upp igen? Under tre dagar stred jag
med mig själv, men först när jag skulle
skriva de få raderna och forma dessa så
att de liksom vore på en gång ett
beklagande av det som händt, ett tack för
detta — och en försäkran om evig
vänskap, då först kom jag på det klara
med vad jag ville.
Jag beklagade ingenting, och jag hade
hela tiden älskat henne!
Och i korta ord skrev jag detta, och
gick ut för att posta det. Med ens
kände jag mig lugnare, ärligare än förr.
Det kunde ju vara möjligt att jag ej
mera var så rättfärdig–men jag
ville ej tänka därpå. Min oro steg, ty
vart var jag väl nu på väg? Vad var
det som nu börjat diktera alla mina
beslut, som kom mig att kanhända
förhasta mig till obotlig smärta för oss båda?
Jag väntade på svar några dagar,
men då jag ej avhörde det ringaste
beslöt jag mig för att uppsöka henne.
Men våningen var stängd. Det sades mig
att mäster Caprini rest till Italien, och
var Leonora fanns visste ingen. Alltså
hade jag försutit min — —
Min rätt? Var det så? A nej, jag
hade ingen rätt till henne, men jag
älskade henne, det var hela saken. Jag
hade försinkat mig, och när jag tagit
reda på att Leonora flyttat till en
väninna antog jag att mitt brev sändts efter
henne. Men då jag fortfarande fick vänta
dag efter dag förgäves, tog jag reda på
adressen och begav mig dit. Jag sade
mig själv att jag som gammal vän hade
rätt att uppsöka henne, att ingen skugga
behövde falla på henne för detta mitt
besök, ej en misstanke, och jag visste
att jag var man för att ej röja mig.
När jag ringt öppnade en äldre dam
dörren för mig och såg prövande på mig.
Jag förklarade i hast vem jag var och
frågade efter fru Caprini. — Ah, ni är
den hon ofta talat om, sade den gamla
damen intresserad. Men jag är ledsen
att behöva säga er att hon är mycket
sjuk —- så att —
Hon darrade nästan på rösten, och
det var som om hennes mörka, stora och
vänliga ögon blivit fuktiga. — Jag är
— hennes bästa vän —, sade jag en
smula nervöst, i det jag bemödade mig
om att verka deltagande utan att vara
förtvivlad eller förvirrad.
— Jag vet det -— å — stig in, hon
är visserligen mycket sjuk, så att
—-men hon vill säkert tala med er.
Jag kunde icke efteråt minnas hur
den gamla damen var klädd eller göra
mig en föreställning om hennes ålder
eller utseende, jag befann mig
ögonblicket därpå vid Leonoras bädd. Hon var
vid medvetande, men det var mig
omöjligt att tro att detta utmärglade ansikte
var min älskades. Ej heller finnes det
mer än ett slags sjukdom som så målar
om ett ansikte, som på detta sätt
skrapar ut alla ungdomens och skönhetens
spår, som så förvandlar en rosig hy till
en dödskalle med gult skinn över. Jag
hörde hennes skarpa hosta — och jag
kände dock att jag älskade henne.
Hon viskade att hon väntat mig och
vi talade med varandra en halv timme.
Då var hon så medtagen att jag måste
gå. Den natten sov jag ej mycket, jag
försökte förvandla mig till den kalle,
nyktre observatören igen, försökte säga
mig att jag handlat rätt hela tiden och
att jag intet hade att förebrå mig. Men
jag hade sagt henne att jag älskade
henne. Och så skulle dock alltid
kärlekens sanning segra. Jag vet varför,
nu. Den är så stor, den måste, den kan
ej annat!
111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
