Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Lauri7i
Sådana, som anse uppsättningen av en
Shakespearepjäs för en bisak, kunna vara
nöjda. Det var sannerligen ingen
illusionskonst eller överdriven strävan efter
stilriktighet som störde i den föreställningen.
Faktiskt fanns det flera personer som
avlägsnade sig efter ett par tablåer, förargade
över ett så okonstnärligt sätt att behandla
ett av världens skönaste skådespel. Kanske
är det ovanligt svårt att undvika
koloristiska vykortseffekter och den för
konventionell opera utmärkande bengaliska
belysningen i en Romeo och Julia-föreställning.
Säkert är, att ingenstädes skada dessa
falska färgtoner som i ett drama, där
över-svinnligheten i känslan kräver äkthet icke
bara i skådespelarens röst utan även i hela
omgivningen. Kärlek och död äro stora,
allvarliga ord; frasen ligger nära.
Livets fullhet väcker känslan av livets
slut. Man får i Romeo och Julia se den
antisociala, dubbelegoistiska känslan, som
predisponerar till att sätta en ny
medborgare i världen och till moderskärlekens
offerväsen. Hur olika Romeo och
Juliaförhållandet kan uppfattas ser man bl. a.
av företalet till en dikt, som engelsmannen
Brooke 1562 utgav över det redan då
genom italienska noveller berömda
kärleksparet. Denna hans dikt lär ha legat till
grund för Shakespeares hänförda skådespel
om kärlekens höghet. Brooke säger här
om vad han själv velat med sitt verk:
»Syftet är att för dig beskriva ett
olyckligt älskande par, trälbundet under ett
skamligt begär, utan vördnad för
föräldrars och vänners auktoritet och råd,
fattande sina viktigaste beslut tillsammans med
druckna sladdermostrar och vidskepliga
munkar (av naturen okyskhetens lämpligaste
verktyg), kastande sig in i alla faror för
att få tillfredsställa sin lusta, begagnande
bikten (nyckeln till otukt och förräderi) för
att främja sina avsikter, missbrukande det
lagliga äktenskapets hedervärda namn för
att dölja en hemlig förbindelses vanära och
till sist efter ett i allo skamligt liv ilande
till en olycklig död.» Han ser således
samhälleligt på deras suveräna avvisande
av föräldrars, släktingars och den stats
invändningar, där de levde. Shakespeare
uppfattar den andra sidan. Vi vanliga
människor, impregnerade av 1800-talets
romantik och inflytande från Rousseau, ha
teoretiskt mycket lätt för att se sympatiskt
på ett dylikt kärlekspar i dikten. Men det
behöver bara vara barn, syskon, kusiner eller
bekanta det gäller, så påminner vår
synpunkt mera om den brookeska, då fråga
är om ett dubbelsjälvmord med cyankalium,
även om vederbörande gift sig på någon
legation eller vigts av någon fripastor i
en Society for ethical culture, påminnande
om pater Lorenzo, som varken tycktes
bry sig om lysning eller intyg om
hinders-löshet från vederbörande. Man kanske har
något flera möjligheter nuförtiden att kunna
förstå de båda sidorna i denna olyckliga
och sköna kärlekssaga och att icke
alldeles glömma bort fadern och modern
Capulets rättmätiga harm och sorg, och ändå
beundra och röras av det kärlekspar, vars
korta lycka var så stark, att den
övervunnit döden och levat genom seklerna så
som det stora engelska snillet skapade deras
gestalter, symboler för den högsta jordiska
salighet och så högt uppe över oss
beskedliga människor, att vi äro nästan litet
generade över vår obetydlighet, då vi se på.
Det är även för skådespelare ej lätt att
under sådana förhållanden vara à la
hau-teur. Herr Gösta Ekman ser bra ut och
lyckas ej sällan. Som Romeo var han
otillräcklig. Fru Tora Teje ser mycket
bra ut och lyckas mycket ofta. Men den
litet entoniga klagande rösten och även
företeelsen i övrigt kunde ej skildra det
nyutspruckna hos Julia. Den begåvade
konstnärinnan lyckades ej riktigt, om hon
också fann rörande toner och åtbörder och
var riktigt bra under den scen, då hon
ängslades vid tömmande av sömndrycken.
I alla fall njöt man av de sköna orden
och skaldens geniala skildring också av
bifigurerna. Men nästa gång detta skådespel
skall uppföras, denna skildring av den sjunde
himmelen på jorden, får det hela icke verka
som ett orangeri för konstgjorda blommor.
Vi svenskar ha en hel del bra saker,
utmärkt statistik, bekväma järnvägsvagnar,
starka sociala intressen m. m., men våra
lustspel, särskilt dylika med erotiskt inslag,
om sådana tilläventyrs någon gång skulle
tillkomma, äro sannerligen inga
exportartiklar, ja, knappast tjänliga att förtära på
stället. Detta är ganska förargligt. Men
nu har den smäleken tagits ifrån oss, och
räddningen kom därifrån man minst
väntade det.
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
