Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
August Brunius är kritiker, en mycket
lärd, mycket flitig, mycket god dylik, som
t. o. m. har viljan till rättvisa. Denne
vederhäftige, allvarlige, mycket begåvade
författare har sagt sig med sin lugna energi:
Jag skall skriva en spelbar komedi med
svenskt ämne, lagom »ryslig», men
verkligt rolig och som inte verkar bearbetning.
Jag har en bra bror och en svägerska som
hela Sverge tycker är förtjusande, och jag
måste själv för en gångs skull i detta fall
hålla med den stora allmänheten. Och så
författade han Nyckeln och ringen till stor
häpnad för sådana — och de äro många
— som icke kunde tro, att en kritiker
med mager uppsyn som en Cassius själv
skulle kunna komma med en gladt lysande
tulipanros.
Nyckeln och ringen, »en moralisk
komedi», handlar om ett ungt par i en stor
stad i Mellansverige, vi få hoppas
Stockholm, som med en obetänksamhet, vilken
ur samhällets synpunkt ej kan nog tadlas,
men ur andra synpunkter lätt kan
förklaras, lånat en nyckel till en obebodd villa
och där tänka uppleva en natt av samma
slag som den, då Jessica stal
sig bort från rike juden
och rymde med en våghals från Venedig,
beslutna att icke skiljas förrän lärkan eller
spårvägspinglandet förkunnade, att dagens
härold gått upp, eller med andra ord att
det var tid att bege sig till kontoret. Det
moraliska i det hela ligger i att tëte à-tëten
förhindras genom att brodern och
villaägaren infinner sig och där tillsammans
med hustru och mor mer än tillräckligt
stör de två älskande. Efter en följd av
lustiga förvecklingar, där den erotiska
filosofien belyses ur olika synpunkter, får
åskådaren i sista akten åtminstone ett hopp
om att ringen, symbolen för förbindelsens
laglighet, kommer att pryda den hand, som
sedan mottar nyckeln.
Med glädje sade jag till mig själv, då
jag såg denna pjäs: Den här förstår du.
Jag begrep också, att ett fulländat spel,
det bästa som kan presteras här i landet
i den genren, kastade sin glans över det hela.
De älskande, Ivar—herr Gösta Ekman,
alldeles ypperlig, och kontorsfröken—fru
Alice Uddgren, voro så ungdomliga, och det
skulle de vara, att man nästan förvånades åt
att försynen eller naturen lagt ner en så pass
farlig sak som kärlek i deras små personer.
Det äldre paret, brodera och direktören,
herr John Brunius, och direktörskan, om
denna titel användes, fru Pauline Brunius,
hade en dialog av kostligaste art, och
deras spel företedde en hel följd av lyckade
och väl utformade moment. Jag hade dock
önskat ett litet utbrott av känsla för
maken och direktören, men det ville
förmodligen inte brodern författaren. Hon var
iskall denna fru, och livsuppfattningens
simpelhet hos de två gifta var nästan
hjärtlöst skildrad av författaren. Herr John
Brunius var i alla fall bäst av hela
sällskapet. Han surrade som en skalbagge
och damp ner litet hur det föll sig.
Dessutom var han en alldeles »obearbetad»
svensk typ. Det var ett samspel av
fullkomligt fransk fulländning, när detta svenska
äkta par gnabbades.
På Intima teatern ha flera roande
program förekommit. Är ej En ungkarls
moral en bra titel för en komedi? Den
kan väl ej vara alltför moralisk, tänka
personer behäftade med s. k. moralskräck,
och av den åkomman lida de flesta, som
besöka Dygdescholan Theatern, som det
hette under 1700-talet. Den är skriven
av W. J. Locke, och han får ej
förbland-das med 1600-talets författare och filosof
J. Locke, som kanske väl starkt betonade
dygdens sammanhang med lyckan. Nej,
W. J. Locke är en modern engelsk
romanförfattare, som i de yttersta av dessa
tiderna skriver roande böcker och är
ungefar så dygdig som den engelska högre
societeten är det just nu, och det är inte
så oroande mycket. Man såg det hela
med nöje. Carlotta, en liten söt, exotisk
och amoralisk kvinnlig företeelse från
Syrien, men med engelskt blod, lämnades i
Portsmouth, eller var det Southampton av
sin ruinerade älskare och trillade helt
oförhappandes ner hos Sir Marcus Ordeyne i
hans komfortabla ungkarlshem och-lyckades
förmå denne tvärvigg och lärde enstöring
att intressera sig mera för henne än för
etiken i 1400-tals-Italien, som han just är
sysselsatt med. Denna typ spelades av
herr Rune Carlsten, som var en ganska
trovärdig engelsman, behäftad med spleen,
och Carlotta utfördes av fru Anna
Carlsten. Hon efterträdde fru Molander i
rollen och spelade kattunge så naturligt, att
man begrep hur förtjust en djurvänlig en-
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
