Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Simone—fru Karin Molander hade
emellertid, förmodar jag, frikänts, även om hon
kommit inför högsta domstolen. Hon lär ha
tagit lektioner i riktigt, eller om man hellre
vill felaktigt franskt-svenskt uttal samt i
plastik, stiliserad ny-fransk dylik, och
blivit fulländad. Obetalbara voro hennes
bekräftande ord, då väninnan, f. d.
fiskarflickan, erkände sig ha gjort sin entré i
pariskretsarna som en orangutang. »Ja,
de va dy», kom det välvist och näpet på
det mest kostligt riktiga sätt. En på en
gång spänstig och fjollig, alltigenom
hederlig och ganska sympatisk figur hade
Lars Hansson med sin märkliga
gestaltningsförmåga gjort av baron Henning. Fru
Maja, spelad av fru Anna Carlsten, lät
oss alltför litet märka sin härkomst. Ett
och annat litet silverfjäll, figurligt taget,
skulle väl ha glänst på hennes händer.
Däremot får man skriva på författarens
debetsida, att hon fick uppträda med en
omotiverad tvärsäkerhet mot svärfadern.
Respekten för f. d. magistern och f. d.
husbondfolket går aldrig riktigt ur. Då skötte
sig hennes broder, skogvaktaren Andersson—
herr Nils Lundell bättre. Han vacklade i
sin otrevliga dubbelställning och spelade
med friskhet och naturlighet, alldeles utan
den kvalmighet, som så lätt kommer med
i en dylik roll. £
Så länge som Oidipus kommer ej
Individernas förbund att hålla sig, men
kanske står den sig något längre än
Nationernas förbund.
Johan Ludvig Heibergs Nej, skriven
1836 och uppförd i Stockholm 1839, gav
i sin maniererade naivitet och sin lustiga,
tidstypiska, schematiserade s. k. kärlek något
av samma gammaldagsdoft och på gränsen
av det erotiska stående kulturhistoriska
stämning som en söt ung dam på en gammal
litografi, något vanställd av de små gula
fläckarna i papperet, men i alla fall med
minnen från en tid, som förefaller oss
oskyldig, ehuru säkert full av råhet och lidande,
med last och lust, också den, fast vi nu
se på den i den borgerliga idyllens tecken.
Ofta glömma vi, att varken Byron, Musset
eller Heine eller deras manliga och
kvinnliga anhängare voro några oskulder och
att både litterär och politisk
revolutions-anda fyllde sinnena.
Sophie—fröken Inez Lundmark,’ som så
Fot. Almberg & Preinitz.
Karin Molander som Simone
H en ning i Individernas
f dr b un d.
behändigt sade nej på rätt ställe både till
klockarens älskar ni mig — nej, och till
kandidatens tycker ni illa om mig — nej,
spelades med något preciöst av i denna
roll utmärkt verkan. Och herr Josua
Bengtsson som klockare roade mig ej minst,
då han i tal och sång framhöll sin
kyrkklockas förtjänster och dessutom
gestikulerande framställde själva ringandet inför sin
eventuella fästmös ögon. Månne klockaren
i jylländska kyrkor under 1830-talet även
haft en ringares verksamhet? Så långt
sträcka sig icke mina kyrkohistoriska
kunskaper.
Vådevillerna togos under denna tid på
allvar, och recensenterna, för att taga ett
exempel från Sverige, kalfatrade förnumstigt
en herr Dardanells etiska berättigande.
Den gamla franska vådevillen Den nya
garnisonen, där sju flickor i uniform
bemäktigade sig en förfallen fästning vid
franska medelhavskusten för att där befria
sina i följd av ett karnevalsupptåg inburade
manliga beundrare, utfyllde det oskyldiga
121
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
