Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Lauri7i
och rätt nätta programmet på Intima
teatern. Våra farföräldrar gladdes åt detta
lilla stycke. Fru Erastoff var i sin uniform
så oemotståndligt käck och trevlig, att
även ganska starka fästningar skulle ha
gett sig.
Holbergs Barselstuen, här spelad under
namn av .Barnsölet och ej under det i
mitt tycke riktiga Barnsängsvisiterna, fick
jag ej se. Det är jag ledsen för, ty det är
så långt ifrån, att jag delar uppfattningen
hos den dansk, som sade, att det rysligaste
som finns är en Holbergspjäs på svenska,
att jag tvärtom nästan aldrig haft tråkigt
på en holbergsafton här hemma, om den
också naturligtvis ej går upp mot en dansk
dylik. Det stod i någon tidning: Vad
kan en sådan pjäs som Barselstuen lära
vår tid? Jo, åtminstone, att det är
riskabelt för en gammal herre att gifta sig med
en alltför ung flicka och att man ej allt
för mycket får springa på visiter till
barnsängskvinnor.
Jag hörde en norskfödd mycket
intelligent konstnärinna yttra vid utgående från
Dramatiska teatern efter åhörande av
Björnstjerne Björnsons Över förmåga: Det
stycket borde ej spelas på svenskal Vore
det emellertid inte litet hårdt för oss att
vara uteslutna från våra dramatiskt
lyckligare lottade broderfolks skådespel? Komme
så en fransman och ansåg oss ej böra få
spela Gröna fracken och dylika parisiska
pjäser, så bör med detta hårda
importförbud vår egen dramatik utveckla sig i nästan
osund fetma.
Med det allra djupaste intresse såg jag
Dramatiska teaterns gripande föreställning
av Over Evne. Georg Brandes yttrade en
gång, att detta stycke var bättre än något
annat stycke av Björnson — och av Ibsen
också, tillade han. Tillägget var kanske
gjort mera för att se den häpna minen hos
Ibsenentusiasterna. Men i alla fall, dramat
— skrivet 1883 •—- är ett av
världslitteraturens mästerverk. För mig personligen
har det ett mervärde, som det heter i
ekonomien, därigenom att det var det första
skådespel jag såg. Det gjorde ett ofantligt
intryck på mig, då jag en februaridag 1886
på Nya teatern såg Lindberg som Sang,
fröken Klefberg som fru Sang och Hillberg
som Bratt. Både den myndiga och den
trosinnerliga sidan hos prästen fanns nos
Björnson själv under hela hans liv, även
då han lämnat den kristna trons råmärken.
Därigenom verkar detta skådespel, trots
att författaren betonar, att det som menas
med undret, helandet av den verkligt
obotligt sjuke eller uppväckandet från döden,
detta som Jesus gjorde och lovade att hans
lärjungar också skulle kunna göra, icke
förekommit eller förekommer. Han är
liksom prästen Bratt fullt medveten om
vilken oerhörd förlust kyrkan gjorde, då
den måste praktiskt taget släppa tron på
undret och ersätta detta med vaga
yttranden om’ att, så snart den rätta tron funnes,
skulle undret ske, eller på senaste tider
med tal om: är det ej ett under, att
blomman växer upp ur fröet, eller om en
ond människa blir god, är det icke en
uppståndelse från de döda, från syndens
död etc., alla dessa välmenande
utläggningar, som verka så pinsamt på de
ömtåligare sanningsälskarna.
Någon har sagt, eller borde åtminstone
ha sagt, att den stora skillnaden mellan
religiösa och icke religiösa går mellan dem,
som erfara saknad över det trosinnehåll
de måste lämna, och sådana, som känna
som en . befrielse för varje del av detta
innehåll som de lämna. Den renodlade
rationalisten skulle kanske säga: somliga
bli glada, då de få höra om ett
oförklarligt spökeri, och ledsna, då det för dem
blir fullt förklarat, andra bli obehagligt
berörda av spökeriet och känna en lättnad,
då det blir på ett naturligt sätt utredt. Är
det ej märkligt att tänka sig, att — det
har en norsk litteraturhistoriker meddelat
mig—den man, som var Björnsons modell
till Sang, också lär ha varit Ibsens modell
till Hjalmar Ekdal. De avspeglas bra
olika i olika ögon.
Var Brand den kristna rättfärdighetens
representant, så är Sang den kristna
kärlekens, en Franciskustyp i sin förmåga att
se Gud i den blommande ängen, i sin
ödmjukhet, i sin kärlek. Det var över
mänsklig förmåga att leva så på högspänn.
Hans hjärta i dubbel mening tålde ej vid
det tvivel på undret, som bröt fram, då
hans hysteriska hustru, lik honom i
kärlek, om också ej i tro, visserligen på hans
bud botades från sin nervösa lamhet men
blott för att segna ned, bruten av den
andliga överansträngningen.
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
