Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En Karlfeldtsstudie. Av Gösta Attorps
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta A tto rp s
om kvällarnas andakt och skymningslandens
frid och den stora vila, som människorna
till slut undfå.
Det är onekligen av ett visst intresse
att se, att Steffen tycks anse »Hästkarlar»
med dess tamtaratam som samlingens kanske
bästa dikt. Det finns väl ingenting värre
än när en stor skald berömmes för sina
relativt underordnade förtjänster, och av
många Karlfeldtsrecensioner att döma tycks
det som om man ofta ej hade klart för sig,
att Karlfeldt är någonting annat och förmer
än »Vårlåt» och »Hästkarlar» och vad
därtill hörer. När Steffen talar om att
»hans kynne präglas av gammalsvensk
manlighet och dalkarlens inbundna och
trygga lugn», tycker jag man erfar samma
känsla som när man ser en affisch om
»en glad och sorglustig Frödingsafton».
Fröding var nog för ali del ibland både
glad och sorglustig, men ändå vill man
inte gärna, att han skall hedras med dessa
två attribut. Och ingen förnekar väl
Karlfeldts gammalsvenska manlighet, eller
att hans vers ofta vittna om trygghet och
lugn. Men icke är smärtan mindre för
att den är behärskad, och icke är tragiken
mindre för att den är dold och för att
en människa orkar älska Livet självt mera
än sitt eget liv. Ty Karlfeldt: det är
»De tysta sångerna», det är »Hjärtstilla»,
Karlfeldt: det är tragiken, det är kanske
mer än så, och vad skall man väl förresten
kunna säga att den är, i vilken rasens,
släktets, folkets fullhet bor lekamligen.
Så kom till slut Flora och Bellona.
Karlfeldt har nu en gång för alla sitt
fullkomligt egna och originella sätt att säga
saker och ting på, och det gör att knappast
någon av de ganska många bagateller, som
boken innehåller, går en alldeles förbi.
Faktiskt rymmer nog Flora och Bellona
åtskilligt av en ganska tillfällig och löslig
karaktär, och den skulle säkerligen ha
vunnit på en något strängare gallring. I varje
fall är det en bok för vilken man är tacksam.
Nog finns det i Flora och Bellona
mörka inslag, som vittna tydligt om tidens
nöd, men som motto för boken — och
kanske för Karlfeldts hela produktion —
kunde sättas några rader ur »Det röda
korset»:
Min egen klagan vill jag ödmjukt dränka
i världens mäktigt stora sorgebrus
och minnas: vad den ringe nu bör skänka
är ej sitt mörker men en glimt av ljus.
Jag tror icke, att jordens evangelium
blivit vackrare förkunnat än i »Klagosång
över en landtman». Den är skriven av
en skald, som hela sitt liv hört jordens
hjärta slå, och den härliga dikten är
som en enda lång och hård handtryckning.
Hur bli icke de knappa, behärskade
stroferna till en segersång, hur underligt sköna
ljuda ej ackorden i en strof som denna:
Ar kvällen ej skön
för markens dagströtte son ?
Som asplundens bön
förgår i en stormnatts dån,
som bjuggstrået domnar
med glädje vid skördarens fot,
som örten om hösten välkomnar
sin vila i lök och rot.. .
Skulle man ytterligare nämna ett par
av samlingens bästa dikter, skulle det väl
vara »Sjukdom» och »Testamente».
Höjdpunkten inom den förra dikten betecknas
av de två stroferna om hjärtats oro och
eviga hunger:
Det sitter en längtan i bröstet,
jag vet ej vart den vill fly.
Knappt är det till mänskornas gröna land
och knappt till den blåa sky.
Knappt är det till jordens oro
och knappt till vilan i mull.
Det är en längtan på egen hand
en längtan för längtans skull.
Och den som skrivit »Testamente»,
inom honom har den heliga elden flammat
högt, och Herrens ängel har gått hans
dörr förbi, och han har varit fylld av det
stora, som Zarathustra kallar den
»skänkande dygden».
I dikten »I Fridolins spår» står det
skrivet:
Dock även sång blir mylla,
hur år och vindar gå.
O Fridolin, din sång är tömd
och dömd och glömd också.
Men Fridolins sång skall icke glömmas
och ej heller hans sångare, som ännu är
brinnande i anden och full av udiktede
kvad.
128
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
