Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En Karlfeldtsstudie. Av Gösta Attorps
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En K ar lf e Id t s s tu di e
skalden med den utpräglat konkreta
läggningen, som genom misslyckanden och
ständigt arbete utvecklar sig till
språkkonstnären, som gör allt, han tar på, till
rent guld.
Man kan icke förstå, man kan icke
analysera sig till, varför vissa av Karlfeldts
dikter verka såsom de göra, varför man
tycker, att genom dessa behärskade rytmer
darrar en kraft, en glöd, en lidelse, som
nästan vill spränga sönder alltsammans.
Nog finns det godt om vers av en
vildare fart och en mörkare färg, men jag
tror, man får vandra vida inom diktens
domäner, innan man finner en strof, genom
vilken det ryker fram en sådan känslans
intensitet som genom denna:
Här dansar Fridolin,
han är full av det söta vin,
av sin vetåkers frukt, sina bärmarkers saft,
av den vinande valsmelodin.
Här och vid andra besläktade av
Karlfeldts dikter har man faktiskt en tendens
att läsa så långsamt som möjligt, man vill
pressa vart ord, njuta av det till det
yttersta.
Hur starkt Karlfeldt känner
samhörigheten med släktet, hur långt ned i dess
jord hans rötter sträcka sig, syns kanske
aldrig tydligare än i »Månhymn vid
Lam-bertsmässan». Där är han endast urgamla
fäders senfödde ättling, en sjungandes röst,
en präst, som på menighetens vägnar
frambär ett tack- och lovoffer; det är, som
skulle dikten svämma över av denna
markens och hedendomens suggererande
mystik.
I Fridolins visor hade Karlfeldt börjat
intaga ett diktens rike, ett stort och sällsamt,
i Fridolins lustgård var erövringen
fullbordad. Det är först här som
Fridolin-gestalten är utmejslad i ali sin fullhet, det
är här som Karlfeldts sång börjar få toner
från djupen och vidderna. Här finns
»Löskekarlarnas sång», den brusande
hymnen, här finns »I Juda städer»,
leopardbergens och lejonöknarnas dikt. Och har
det å andra sidan skapats någon finare och
kyskare kvinna än den lilla kullan, som
är lik »mandelblom och nyponblom långt
bort från väg och by, där aldrig det
dammar och vandras».
Har det skrivits något mer betagande än
de raderna:
Det skiner så förunderligt ifrån ditt bara hår,
och din panna är som bågiga manen,
när över bergsängsbackar han vit och lutad går
och lyser genom vårliga slånen.
Och alla dessa kostliga dikter i sin
underliga blandning av gyckel och allvar, med
sina komiska, sirliga och skönt retoriska
vändningar — Edén, Elie himmelsfärd,
Jone havsfärd, Majgreven och allt vad de
heta — hur vittnar där icke var rad om
att den är skriven av en språkkonstnär
och en stor skald. Där finns aldrig något
ängsligt sökande efter verkningsmedel, men
en rikedom på geniala anslag och tonfall,
vers av en sådan bred och saftig humor,
att de söka sin like. Den rent konkreta
sidan i Karlfeldts idévärld har kanske aldrig
kommit till sådana uttryck som här, och
därmed icke heller den stilfulla och
begränsade storheten i denna art av hans
konst.
Flora och Pomona är väl i allmänhet
den minst tillgängliga av Karlfeldts
diktsamlingar, och dock är det nog den som
delvis ger mest. I de föregående kunde
man ju alltid se på hans »kärnsundhet»,
hans »kraft», hans »trygghet». Men i
Flora och Pomona finns det ej alltför
mycket av dessa varor; det är t. ex. just
ingen »kärnsund» och »trygg» människa
som har skrivit »Häxorna», som
åtminstone för mig står som samlingens största
dikt. I fråga om den kommer man nästan
osökt att tänka på ett par rader ur Flora
och Bellona:
— lidelsernas mörka konung rider
förbi min dörr i naket majestät.
Häxorna: det är den stora, mörka,
passionerade dikten, där lidelsen bryter
fram som aldrig förr hos Karlfeldt, det är
dikten om släktets gamla nöd och
förbannelse, en dikt som sannerligen ej är
skriven av en lugn och trygg dalkarl utan
av en människa, som kämpar för sin själ.
Men Karlfeldt har kanske aldrig skrivit
något som griper så som dessa tunga,
dunkla strofer om synd och sorg.
I »Träslottet» och »Ur årets sagor»
har Karlfeldt också nått en av sin
diktnings höjdpunkter. Särskildt är det väl
den sista dikten som har så mycket att
ge, denna varma och blida och vemodiga
dikt med rytmer som falla och stiga likt
sakta och eviga böljeslag, vaggande stora
och trötta barn till ro, talande goda ord
127
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
