Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ars Longa. Av Elsie Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ars Longa
sökte något »fast och varaktigt», sade
visst gamle Herodot. Och vad är det
annat vi konstnärer söka ? Något som skall
överleva tidens syndaflod och träskflod.
Om några veckor står han död i
tidningen, tänkte hon. Annons, inte
nekrolog. Vad skulle man ha att skriva
om honom? Och smålog i samma
ögonblick åt en sextusenårig apa, som rycker
en ibis i stjärten.
— Trevliga egypter! sade hon. Vet
ni, när jag skulle velat leva? Under
farao Keops i Gamla rikets gemytliga
ro, sett pyramiderna byggas och
Byfogden svänga sin stav över trilskna,
svettiga slavar.
— Ja, inte sant? Egypterna hade
humor och piff och sitt formsäkra
skönhetssinne för sig, sitt huvud för sig i
allting.
Målarinnan betraktade stum den svarte
faraos bild. Hon såg med en konstnärs
energi.
— Vad tänker ni, när ni går bland
denna gedigna gamla konst? Vad är det
egentligen annat ni ser än konstens
sublima triumf över livet?
Han nickade tyst. Hon fortfor:
Farao där, Useretsen, Amenemhet
eller vad han nu hette, som multnar
någonstädes, trots sina kryddor och
konserverande medel och fast han är lindad som
ett nyfödt barn, här lever han!
— Ja, han lever. »Det är att dö
och dock ej dö». Han smålog, blyg
för citatet.
— Och negern därborta med
papil-jotterna i håret — jag tycker det ser
ut som papiljotter? Och Fajumporträtten,
som stirra emot en med brännande,
man-delformiga ögon. Minns ni den lilla
judinnan? Ja, det är bara jag, som kallar
henne så. Hon hänger nere i
Helbig-museet. Hon dog i sin ungdom, den
lilla judinnan. Konsten är lång och
livet. . .
— Livet är strunt! Det är bemängt
med så mycket, Herregud. Men
konsten, när den är konst, är ett rent
destillat. Det är något i, vad jag säger,
något som tål att tänka på: Verket är
förmer än mästaren. Är inte artisten
ofta en lump, men se vart han når i en
stor stund, i en stark period av sitt liv!
— Han talade sig hes: Skapandet är
det enda av värde, och eftersom
ska-pandets motsats är intet och människan
icke fruktar något så som förintelse —
när det tyngsta av allt är att bli intet
och lämna intet efter sig, tycker jag
konsten ropar till oss: Skapa, dödlige,
ty i morgon måste du dö!
Han sjönk ner på en stol och hostade
länge, lutad mot sin luggiga rockärm.
Hon iakttog honom tyst, med en skymt
av förvåning.
— Ja, just det. Produce!
Det började lida mot stängningstid.
Hon sade adjö och skyndade in i de
grekiska salarna. Vemodig gick hon
sin rond. Hon såg amazonen. Men
hon tänkte på herr Fought. Kanske
inte på honom personligen. Han var
ju en typ för en sorglig kategori. Så
ung och så böjd av en strävan över
förmåga. Stod han inte såsom en
representant för allt vad det rika och
grymma livet har råd att förslösa? Hon
stirrade in i ett meningslöst mörker, det
dit de oanvända kastas, alla de många,
som vissna i knopp. Ett löjligt uttryck!
Men — detsamma!
Vad tjänar det till, att du slitit ondt?
Vad tjänar det till, att du nekat dig allt?
Du slängde dig själv för de kommande
bildernas fötter, som ett offer för den
konst du skulle skapa. Skulle skapa!
I morgon! Du, som aldrig skall nå ett
»i morgon». Vad drev dig? Jag vet,
jag förstår. Konstnären i dig tvang dig
att gripa och hålla fast det, som lyst i
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
