Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ars Longa. Av Elsie Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elsie Nordensvan
ditt fattiga liv. Kunde du inte forma
bilden, kände du stödet under dig vackla,
du satt på en obetalad plats. Du själv
var ett intet, ditt verk var din rätt att
vara till.
Fattige sjuke, han sade, att livet var
strunt. Och dock har han älskat sitt
liv. Du älskade det för den skönhet
det rymde. Du ville ge skönhet för
skönhet, tacka för allt du fått kärt och
betala din plats. Jag vet, att jag gissar
rätt.
Men själva din brinnande iver för
verket krossade dig med sin tyngd. Du
förlyfte dig.
Och nu skall du dö —–?
Den sjuke skulptören stödde sitt
glödande huvud mot handen.
— Dö ? Den egyptiske konungen dog.
Hans okände konstnär kämpade mot
förintelsen och segrade i sin svarta basaltbild.
Historien är
förgängelsens historia.
»Det folk försvann, som
byggde pyramider,
det folk försvann, som byggde
Panteon . ..»
lager på lager, och på det
översta lagret glömskans
döda, saftlösa lav?
Glömskan, det förgängligas
dubbla förgängelse. Om minnet
förintas, skall livet förlora
en tredjedel av sin rikedom.
Och på det översta lagret
glömskan . . .? Aldrig!
Konsten griper tiden i
flykten, den utväljer något
och håller det kvar. Sen
må människan multna, den,
som lät hugga sin bild i
sten, och den, som formade
Egyptisk
porträttbyst, antagligen av
Amenemhet III.
I Ny Carlsbergs glyptotek.
stenen till bild. Kulturens »fotspår i
sanden» är räddat.
På utvägen såg hon en skymt av
kamraten och kände ett styng. Konsten
är evig, tänkte hon bittert. Men vad
har han med det att göra! Vad har han
skapat, som skall överleva honom —
han, som aldrig fick tid att nå fram till
sitt verk? Hon svepte den vita räven
om halsen, som om hon frös. Och hon
frös i den onaturliga hettan; även hon
var en konstnär.
Vaktmästaren stod med klockan i
handen: Museet stängs!
Den sjuke ryckte till. Han vaknade
som ur den djupaste sömn, gjorde en
obestämd gest framför sig, som för att jaga
bort ett moln, och suckade tungt. Som
man lyfter ett ok från nacken, reser sig
upp och andas ut, så drev han en
gammal, marterande tanke
ifrån sig.
Ännu en gång såg han
in i den järnhårde faraos
drag, en sista, lågande blick.
Där i elden brände han
ner sitt jag. Över hans
ansikte göt sig en dubbelt
starkare rodnad, och han
gick fram till faraos öra
och viskade långsamt: Med
mig skall min konst för,
gås. Konsten bliver
evin-nerligen.
Bilden fixerade honom
med sin lidelsefria blick,
men över den dödsdömdes
ögon lade stundens vemod
en hinna.
Klockan slog fem, och
ringningen började klirra
och eka genom museet.
144
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
