Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Paris under bombardemanget. Av Anna Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Paris tinder bombardemanget
De som flydde från Paris.
kamp kom fienden dock allt närmare.
För andra gången gick den över
Marne-floden. Skulle det vara möjligt att hålla
den stången? Underverket från 1914
kunde icke upprepas. Och dock
—-Den äkta parisaren smålog bittert,
mumlande mellan tänderna: »Fienden närmar
sig — men Amerika också. Det finns
en Nemesis. Denna gång måste man
segra. Det gäller endast att hålla ut
den sista kvarten.»
Ändtligen den 16 juli 1918 skedde
framstöten i Champagne av general
Gou-raud’s armé, och sedan följde segern de
allierades vapen vid alla fronter. Varje
morgon, under fyra månaders tid, hade
tidningarna nya glädjebudskap att
förtälja. — Det är med nationers öden
som med den enskildes. Oftast, när det
ser som dystrast ut, ljusnar allt på det
underbaraste. Med varje minut skred
segern och freden fram hand i hand.
Den 11 november slöts vapenvilan.
* * *
Ingenting var egendomligare än en
promenad genom Paris, då mörkret föll
på. De flesta lyktor voro släckta, och
de som ännu kastade sitt svaga sken
över stenläggningen voro målade i blått.
Här och var glindrade en röd lykta som
en rubin, men blått i blått var
belysningen i sin helhet, och de flesta
skepnader man mötte voro blå soldater. Vår
blåmålare Eugen Janson skulle varit
lycklig, om han vistats där, ty en för
ögat mildare, mjukare belysning kunde
icke tänkas. Den gjorde den banalaste
husrad poetisk, och gatuperspektiven
med sina långa slagskuggor blevo av
en sydländsk skönhet. Och om månen
under kriget desavuerats av poeterna
och älskande såsom stående i förbund
med onda makter, var gatans blå dem
så mycket gunstigare. Med
anletsdra-gen dolda för profana ögon mötte man
par efter par, som dödsfaran tycktes
förena i oupplösliga band.
En del godt folk gick aldrig ut efter
mörkrets inbrott, det var icke lätt att
hitta hem, andra åter strövade som
förhäxade omkring i den underbara
sagovärlden. Själv hörde jag till de senare.
En afton, det var den 30 januari
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
