Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Paris under bombardemanget. Av Anna Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna .Levertin
Ett hus vid. Rue de la C
ondamin e bombarderat av ar e op l an.
1918, just som jag ringde på min port,
susade brandkårsvagnen förbi, blåsande
signalen »Garde å vous», liktydig med:
Tag er i akt! Vi ha tysken över huvudet!
En teaterregissör skulle varit belåten.
Scenförändringen var ögonblicklig. Från
husraderna, som redan förut tycktes
mörka — det var mot vite förbjudet att
låta ljus tränga ut på gatan —
utestängdes varje ljusstrimma, ali
gatubelysning släcktes, och automobilerna foro
omkring som ångestfulla djurskepnader
under det att sirenerna tjöto och
människorna rusade om varandra i de mörka
trappuppgångarna, en del för att sätta
sig i inbillad säkerhet i gårdsrum eller
källare, andra upp på balkongerna för
att taga skådespelet i betraktande.
Det lönade mödan. Strålkastarna
pejlade oavbrutet horisonten med sina
utsträckta ljustentakler, vilka förgäves
sökte upptäcka villebrådet, medan aero-
planerna som eldflugor slogo ofantliga
ringar i luften. Så hördes ett tungt
mullrande i fjärran, så åter ett närmare.
Dessemellan var allt tyst. Så tyst, att
en enstaka vandrares steg ekade mellan
husväggarna.
Så kom bullret närmare. Jag
skyndade upp i pensionatet, där gästerna,
ett trettiotal, voro samlade i matsalen;
de flesta fransmän, några amerikanare
och även några landsmän.
Allt elektriskt ljus var släckt enligt
påbudet, endast ett stearinljus brann i
ett hörn på golvet. Det hela verkade
likvaka, men hos de församlade visade
sig ingen vidare nervositet. Man satt
och var artig mot varandra som på en
långtrådig bjudning. Under tiden skrällde
de flyttbara stadsbatterierna. Kanonaden
blev allt intensivare. Plötsligt skar en
skarp blixt förbi fönstret, det lät som
om åskan slagit ner, och en frän
svavellukt trängde in i våningen.
Vad kunde det vara?
Inga skrik från den lilla menigheten.
Vår tenor, ty där sex svenskar äro
församlade fanns naturligtvis en sådan,
stod vid fönstret och deklamerade: »Drick
ur ditt glais, ty döden på dig väntar!»
Efter några minuter visade det sig
att en bomb fallit ner alldeles utanför
på gatan och en på själva huset, vilken
senare hittades följande morgon i en
ljusgärd utanför mitt rum. En tredje
hade ramponerat ett kök i grannhuset.
Alla dessa bomber voro eldsbomber av
liten kaliber, dock icke mindre än att de
kunnat spränga i luften detta hus och
några till i grannskapet, om de
exploderat. leke mindre än 269 projektiler
av en vikt om 40 ton hade kastats över
Paris med omnejd.
Ja, det var den natten. Sedan följde
luftanfall på luftanfall, och man fick sina
nattliga vanor. Var och en kom ner
fullt klädd, bärande på något kärt före-
148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
