Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Paris under bombardemanget. Av Anna Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Paris tinder bombardemanget
Thèàtre Fraiigais.
mål eller husdjur och slog sig ner på
sin vanda plats. Natten den 11 mars,
som var särdeles kännbar för kvarteret
Saint-Germain, där pensionatet var
beläget, sutto vi åter församlade i matsalen.
En hempermitterad kapten med bröstet
fullt av ordnar satt där tillsammans
med sin hustru och sina barn. En av
dem, en liten gosse om åtta år, höll
under hela tiden i famnen en ask
med sina nya kängor i —
national-kängor skall man veta! En mormor om 75
år satt nätt och prydlig med den vita
peruken väl lockad och underhöll sig med
en officer, vilken skulle rycka ut följande
morgon och som säkerligen sovit ifrån
hela kalaset, om ej hans unga fru funnit
det tryggare att uppehålla sig bland
husets andra medlemmar. Några unga
flickor med utslaget hår flirtade i smyg
med sina kavaljerer. Tjänarna sutto
för sig, räknade dunsarna och hörde
efter om det var ett franskt aeroplan som
seglade över huvudet eller ett tyskt,
som gjorde större buller. En
biblioteksman läste. En amerikan försökte
skriva hem. Det gick trögt — men den
där hemskrivningen har ju aldrig gått
av sig själv!
Ändtligen, efter fyra timmars
bombardemang, blev allt tyst. Folk började
cirkulera på gatan. Så kom
brandkårsvagnen tutande La Berloque, den mest
älskade av melodier, ty den betydde:
att nu var faran över, och du satt där frisk
och sund. Men vem hade blivit träffad?
Och lugnt som i detta hus såg det
ut i tusende och åter tusende hus i den
stora staden.
Under anfallen, när varje familj satt
samman för att åtminstone bilda — som
någon sade med galghumor — en liten
familjefärs, hörde man ingen klaga eller
utbrista: — Detta måste få ett slut till varje
pris! Nej, alla sade med en mun, gamla
och unga: —Detta få vi aldrig glömma!
Följande morgon kom portvakterskan
som vanligt upp med min post. Hennes
ende son hade stupat några månader
förut i följd av förgiftade gaser. Hon
var hes som en korp och väste: •— Detta
betyder ingenting. Vid slutuppgörelsen
får vi se . ..
* *
149
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
